Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXV
föremålen sjelfständigt framträda och afspegla sig;
hvar-imot han inom den diktart, som vi kalla beskrifvande eller
till en del berättande poesi, skördat sina förnämsta
lagrar. Han behöfde ett gifvet stoff, under hvars utveckling
han fick tillfälle att anknyta sina idéer; den yttre
händelsen var såsom ett stöd, hvaromkring känslan slingrade sina
rankor, hvilka klängde sig upp och öppnade sina
blommor för solljuset.
Denna lyras grundstämning var i allmänhet
mollar-tad, allvarsam, högtidlig, stundom mycket dyster; men hon
hade äfven strängar för skämtet och löjet, ehuru Lidner
icke derutinnan egde en Kellgrens fina behag eller en
Bellmans humor. Uti sina skämtsamma dikter skattade han
ock åt tidsandan, som i så många afseenden var fransk.
Det mest lysande af hans arbeten är utan tvifvel
skaldestycket »Spastaras död» som, oaktadt åtskilliga
skor-lande missljud, kanske är det mest helgjutna. Man skulle
på visst sätt kunna likna det vid den berömda
tonmålningen »Miserere», hvars majestätiska harmonier fylla
själen än med bäfvan, än åter med stilla frid, smälta bort,
och höja sig på nytt med dubbel styrka, under det
likasom en englastämina från höjden hviskar om försoning.
Med hvilken rik pensel har icke skalden skildrat den unga
makans själsmarter, den moderliga kärlekens seger, eller
det ögonblicks fasa, då Spastara, räddad undan en
jordbäfning, störtar sig in i sitt brinnande palats för att rädda
sitt barn!
Kväsande svafvelregn störta sig ner;
Darrande jordens inelfvor braka;
Dess grundvalar skaka;
Hon vrålar, spyr eld - nu öppnar hon sig . . .
Hvarunder man tycker sig höra en klagande kör sjunga:
Gud! nådig, barmhertig, förbarma dock dig!
Och vidare:
Templen af glödande eldkulor brinna.
Ett skräll . . . än ett skräll: palatsen försvinna;
I remnade jorden begrafva de sig . . .
Gud! nådig, barmhertig, förbarma dock dig!
»Aret 1783» åter är såsom ett band af perlor, eller en
poetisk rundmålning, omfattande de märkvärdigaste
händelserna inom kretsloppet af detta år. Här träffar man
i olika episoder de mest välljudande verser, kärnfulla så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
