Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIV
liga viljan utkämpade sin kamp med ett oblidt öde, som
i förtid bröt hans kroppsliga krafter; huru samtidigt
dermed den glödande känslan blef mer och mer feberaktig,
fantasien mer och mer spöklikt irrande, och en efter annan
af harpans strängar brast, till dess hon slutligen blef
entonig och endast återgaf en skeppsbruten sjuklings klagan.
För embetsmannabanan hade Lidner icke någon
kallelse; med kännedom om hans personlighet bör väl ingen
förundra sig öfver, att han fann det lika tråkigt och
själs-mördande som lönlöst att såsom extra ordinarie skrifva
rent i kansliet. Andra hafva tyckt som han. Den tiden
skaffade man sig vanligen ordinarie platser genom ackord;
men den utvägen kunde Lidner naturligtvis icke tänka
på att begagna. Man gaf honom vinkar att blifva prest;
han kände dock sjelf sin oduglighet dertill och slog bort
dylika vinkar med skämt.
Det var alltså till sångmön han satte sin glada
förtröstan om utkomst. En vansklig förhoppning!
Förläggarne gåfvo den tiden små honorarier, och de minsta åt
skalderne. Hvad Lidner kunde förtjena, gick dessutom
lika hastigt som det kommit. Icke sällan pantförskref
han ännu ofödda, endast tillämnade dikter för att erhålla
förskott: en fru Elsa Fougt, som den tiden förestod
kongl, boktryckeriet, var honom härutinnan bevågen och
hjelpsam. Men så hände det, att han gjorde samma
pant-förskrifuing på annat håll och tillstälde trassel, hvarur
han fick ganska svårt att reda sig. Boktryckaren
Holmberg synes hafva gifvit honom på hand vid tillfällen af
förlägenhet eller då poeten var i upprymd
sinnesstämning : sålunda slog han under sig förlaget till Lidners
samlade arbeten, oaktadt det rätteligen tillhörde en annan.
Harmen öfver den »hernhutaren» Holmbergs tilltag skulle
ännu mera förbittras under Lidners sista lefnadsår, då
han fick veta, att denne ernade utgifva en ny, »mycket
förbättrad och tillökt» upplaga, hvilket han uppmanade
fru Fougt att förbjuda. Uppsåtet verkstäldes imellertid
efter skaldens död. och på ett sätt, hvaröfver han lefvande
skulle hafva djupt grämt sig.
Vid berättelsen om Lidners försörjningsmedel bör
nämnas, att han äfven spände sin pegas för plogen och
lemnade talrika bidrag både på vers och prosa till den
äfventyrlige majoren Lunds tvetydiga tidning:
»Tryckfriheten den Välsignade»; men att han minst af allt passade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
