Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 37 —
ett århundrades historia, men ännu bidar, tills
han en dag kan fånga hennes bild på plåten
med fullt bestämda drag, tills han så
genomarbetat stoffet, så länge rensat det, ordnat det,
opererat med det, att det icke längre gör honom
motstånd utan villigt låter sig frammanas, och
han så är i stånd att gifva oss tidehvarfvets
stämning så fullt, så samvetsgrant och
vetenskapligt exakt vill jag säga, att alla
enskildheterna, hvaraf den resulterar, kommit till sin
rätt och hafva sin ton med i helheten, när han
utlyssnat och gjort det möjligt för oss att höra
idéens tysta förbisväfvande; — då vibrerar vår
själ, som hon alltid gör när något aflifvets djup
blottas för oss, och beröres som af musik; då
förstår filistern att det spelas, och gläder sig
måhända, och vet att värdera vackert språk.
Men något innehåll, som han icke förut var i
besittning af, vet han icke om att han har mottagit.
Det är ju icke utan exempel, att i
vetenskapliga arbeten ett mer eller mindre starkt
poetiskt element är inmängdt. Frågan är om detta
— förutsatt naturligtvis att det är äkta — är
något för vetenskapen själf oväsentligt, eller om
det är något som med nödvändighet framträder
just på de punkter, där det vetenskapliga arbetet
nått så djupt in, att det berör våra djupare
lifsintressen, och om det rent af är vetenskapens
mål att på alla punkter göra sig väg till denna
gräns och så att säga träda inom vår
känslohorisont. Hvarje gång, skulle man kunna tro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
