Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
får han ännu något andrum, kanske slås dörren igen ännu
för ett år. Fördöljas kan likväl icke, att till slut skall
lungsoten draga Movitz i grafven; dock ligger icke deri något
hinder för Movitz att stämma sina strängar och sjunga,
sjunga, så länge han ännu har tid. Det är i synnerhet i
slutet af hvarje vers dysterheten kläder sig i
lefnadsgläd-jens mantel, för att genom denna förklädnad förställa sig
för sig sjelf. Djupt uppskakande yttrar sig denna
motsägelse här, der den gamle sjuklingen uppmanas att sjunga
just om det, som ligger honom mest Ijerran, ”sjunga om
lifvets vår.” Nu följer den i sin natursanning så
förfärande, men ändock poetiska teckningen af Movitz’
sjukdomssymptomer. Den är natursann ända till äckel, kan
man säga, men det är just det hemska, det förfärande uti
den, som betager den vidrigheten.
”Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
Nedkramadt bröst och platta skulderblad.
Låt se din hand: hvar ådra, blå och trinder,
Ligger så svälld och fuktig, som i bad.
Handen är svettig och ådrorna stela.”
Hur skärande, efter denna teckuing, ljuder icke
uppmaningen: ”Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad!”
Movitz svarar med ett hostanfall, som kommer Fredman
att tro honom nära att uppgifva andan. Emellertid
hämtar han deraf anledning att fortsätta sin teckning af
Mo-vitz* tillstånd, hvilken teckning når höjden af ryslighet i
orden:
”Andas!... Fy tusan, hvad dunst ur din aska!”
Fredman sjelf tyckes för ett ögonblick obehagligt berörd
af denna dödens bild; han ber att få låna Movitz’ flaska
och dricker honom till. Supen styrker, han kan åter bedja
Movitz sjunga, och det till ära för vinets gud; ty Bacchus,
glädjens källa, är äfven sjukdomens. Ur hans kärl har
under löje och sång döden droppvis så oförmärkt flutit. Ja,
tillägger han med en bild, som söker sin like i kraftig
intuition och förfärande sanning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
