Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sinte melankolikern ensidigt vid döden; humorn förbinder
båda, ser dem i deras sammanhang med och öfvergång uti
hvarandra, och kan derföre skämta öfver båda. Glädjen
förstummas icke, derföre att sorgen lurar i nästa
tidsmo-ments dunkel. Bör ne säger: ”Dansa hvar du vill och du
”dansar öfver grafvar, sjung när du vill och tårar
beledsaga alltid din sång, drag dig undan med din glädje i
”hvilken ödemark du än vill, och sorgen är alltid din
”granne” f). Så är det ock: för humoristen äro glädjen
och sorgen, äro lifvet och döden sambyggare.
I stort sedt ligger sålunda den Bellmanska humorn
närmare den glada än den dystra polen, ehuru den
visserligen å ena sidan uti enskilda yttringar löper ut i en
dysterhet, som gränsar till förtviflan, liksom den åt
motsatt håll stundom går öfver gränsen och slår öfver i ren
komik. En bland de former af det komiska, hvilken denna
humor synnerligen älskar, är i ro, ni en. Men denna ironi
är icke den bittra, den skoningslösa; den är som all
humoristisk ironi öfverseende mot det föremål, mot hvilket
hon vänder sig. ’ Det kan väl näppeligen falla någon in,
att det lif och de scener Bellman skildrar äro framställda
som mönsterbilder, eller att de läror, som läggas i hans
figurers mund, äro af honom på allvar menade som en
sund lefnadsvishet. Men i den ironi, hvilken beledsagar
hela framställningen, ligger dock en viss sympati med det
ironiserade, i den mening nemligen, att den ironiska
vrångbilden vidgas till en bild af universum. Ironien
förlöjligar väl det fula, men på samma gång hon säger: ”så
för-vändt, så tokigt bete sig dessa,” tillägger hon: ”men
för-ifra dig icke deröfver, ty lika tokiga äro både du och jag,
om än på annat sätt.” Stundom röjer sig denna ironi
endast som en beledsagande mild ton, ligger som en
genomskinlig slöja öfver det hela; stundom träder hon ganska
märkbart fram och detta visar sig icke minst, då hon går
’) Bör ne, Gesammelte Schriften IV. s. 160.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
