Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gudomliga helst från två sidor: såsom skönhetens urkälla
och såsom det oförgängliga. Läser man Zions Högtid,
öf-verraskas man utaf mängden af der förekommande
naturskildringar. De äro så talrika och utförliga, att de
nästan hämmande inverka på den andakt, de afse att väcka;
men på samma gång visa de ock, att det företrädesvis var
denna form, hvaruti skaldens egen andakt fann sitt uttryck.
A andra sidan mötas vi af ofta återkommande
betraktelser öfver förgängligheten.
”Hjelp! o, Gud! den dyra dagen,
När allt till förvandling går,
Jag i Kedars hyddor står
Som en främling, ömt. betagen.” (Zions Högtid 2).
”Måtte snart det slaget klämta,
Då vi vår förlossning hämta
Och ur Kedars hydda gå.” (Zions Högtid 8).
Föreningen af glädjen öfver lifvets skönhet och sorgen
öfver dess korta varaktighet samt bådas återförande på
deras yttersta orsak frambragte hos Bellman en rik
kärlek, son) omfattade allt, en mer eller mindre dunkelt sig
yttrande känsla deraf, att ändock himmel och jord äro
försonade, en känsla, som satte honom i stånd att
upptäcka en stråle af ljus äfven i det svartaste mörker.
Deruti och icke i annat finna vi den ”kristlighet” hos
Bellman, hvarom man på sednare tider så mycket talat.
Vilja vi nu se till i hvad förhållande vemodet i och
för sig fattadt står till glädjen, så upprepa vi, att det
väl icke är ”vemodsdraget,” som företrädesvis bestämmer
ansigtsuttrycket hos hans sångmö; men att förneka
tillvaron af detta drag är enligt vårt förmenande att
misskänna Bellman. De, som i honom uteslutande se en Bacchi
och Fröjas glade sångare, säga, att Bellman mer än någon
annan skald varit en ögonblickets skald, att han lefde blott
i och för ögonblicket, och att det var endast dess glädje han
besjöng, men att den glädje, hvilken blott är ögonblickets,
har alltid i sina fulla ackorder en ton, som slår öfver i moll,
och det är då icke underligt, om denna äfven hos honom
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
