Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommo falska vänners svek och en bräcklig hälsa.
Slutligen öppnade bysättningshäktet för honom sina portar.
Det var derifrån han sjuk till kropp och själ skref till
hertigen en böneskrift med anhållan att för sommaren
1794 få en bostad på Drottningholm:
”Våren bjuder fåglen sjunga,
Biet svärma, gäddan slå,
Ocli sefiren då och då
Flåsa i poetens lunga.
Gör ej mina dagar tunga!
Låt mig minsta stuga fa!”
Hertigen löste honom icke ut ur häktet; den hedren
lem-nade han åt ett par beundrare af Bellmanssången; men
sommarboningen lärer han hafva beviljat. Snart skulle
skalden dock icke längre behöfva menniskors hjelp.
Sommarluften på Drottningholm kunde icke återskänka honom
hälsan. Hans bröstsjukdom tog till under hösten, och
döden nalkades. Sina sista krafter egnade han de ämnen,
hvilka i ynglingaåren först kommit honom att stränga sin
lyra: den aldrig fulläudade fortsättningen af ”Zions
Sånger” var hane arbete i lifvets senafton. Kort innan han
lade sig ned på sjukbädden, kallade han till sig
sinaqvar-lefvande vänner, på det de ”ännu engång skulle få höra
Bellman.” Sjungande en hel natt igenom, tog han af dem
afsked. Han sjöng då sin glada lefnads öden, den milda
konungens lof och sin erkänsla mot Försynen, som låtit
honom födas bland ett ädelt folk och i detta nordiskt sköna
land; slutligen gaf han hvar och en af de församlade med
en särskild strof och melodi, hvars art och ton uttryckte
den tillsjungnes individualitet och skaldens personliga
förhållande till honom, sitt eviga farväl. Då vännerna
slutligen, simmaude i tårar, bådo honom skona sig, svarade
han: ”Låtom oss dö, som vi lefvat, i musik,” tömde sista
champagneglaset och uppstämde i dagbräckningen sin
svanesång. Sedan sjöng han icke mera. Efter 10 veckors
sängliggande afled han lugn och nöjd <1. 11 Febr. 1795
kl. 1 på natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
