Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom blifva frälst. Sist framställer han sig sjelf som ett
varnande exempel för alla. Så innehåller hans svanesång
en sammanträngd bild af hans lifs kamp och nöd; Atterbom
har rätt: äfven då han höjer sig mot himlen, är blicken
stirrande vänd mot afgrunden. Syndakänslan och fruktan
för evighetens qval drifva honom att med lidelsefull
häftighet haka sig fast vid den gudomliga nåden; men den
fridens engel, som den olycklige ynglingen påkallar,
förmår dock icke helt och hållet jaga demonerna undan från
hans dödsbädd.
Hos Birgitta funno väl icke humorns elementer ett
stadigvarande uttryck, men dessemellan sköto de samman
och utslungade då dessa vemodigt patetiskt-ironiska
blixtar. Icke heller hos Lucidor komma de till ett klart,
hela verldsåsigten genomträngande uttryck; motsatsen dem
emellan är nästan större än frändskapen, och det muntra
skratt, hvaruti de söka en försoning, ljuder som de i
sagorna omtalade dvergarnas skratt ur bergen.
Från denna blodiga skugga vända vi oss till en
annan skald, i visst af seende en Lucidor s själsfrände, i
andra honom fullkomligt olik. Johan Runius (1679—1713)
var i sitt lefnadssätt mindre regellös än Lucidor, men
också en vida tamare natur. I ett godt och sorglöst lynne
hade han ett kapital, som, hur mycket lian än dermed
slösade, ändock räckte till hans död, och det oaktadt han
under större delen af sitt lif kämpade mot fattigdom samt
vid slutet af detsamma hade en bräcklig hälsa. ”Skulle
jag sörja, så vore jag tokot,” synes hafva varit hans
lef-nadsregel, och lyckligare och konseqventare än Lucidor
visste han att tillämpa den. Då Lucidors humor, oaktadt
sin vilda munterhet, ändock närmar sig förtviflan, sa spåra
vi ingenting af detta slag hos Runius. Här är intet
samvetsagg, ingen själsoro, dertill tog han lifvet för lätt; för
honom var det blott en surrande nfyggdans i
solnedgången. Äfven Runius har skrifvit psalmer, men de hafva
intet af det patos, som utmärker Lucidors andliga sån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
