Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Renen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anländ till Tännsjön, låter man ro sig öfver till hans
motsatta strand. Ju längre man kommer ut på vattenytan,
desto högre förnimmes dånet från det väldiga vattenfallet,
hvarifrån täta dimmor synas uppstiga likt lätta moln. Midt
emot sig har man Åreskutan, som står der i sin nakna
höghet med ett hvitfläckigt omhölje af gröna fjellängar. När
man landstigit och vandrat ett litet stycke genom skogen,
derefter nedstigit utför en brant och af duggregnet ständigt
slipprig backe samt ställt sig ytterst på de svarta klipporna
under fallet, — då först framträder Tännforsen i en så slående
storhet, så obeskriflig skönhet, att åskådaren står oviss, om
han gripes af häpnad eller af förtjusning.
Det är visserligen sant, att alla vattenfall hafva med
hvarandra stor likhet, och att den, som sett ett, äfven kan
göra sig ett begrepp om hvarje annat, ty hufvudämnena äro
ju de samma: vatten med sitt skum och sina hvirflar, samt
klippor med sina massor eller spetsar. Och dock torde få
vattenfall vara så egendomliga som Tännforsen. Ej utan skäl
har han blifvit kallad Sveriges Niagara; men hvad som här
förvånar, är ej blott vattenmassan och den höjd, utföre
hvilken hon stupar, utan jemväl de former, som de nedrusande
störtsjöarne i fallet antaga.
Lugn och stilla flyter Tännsjön der ofvan; han
sammantränges ganska snart liksom till en stilla elf, hvars yta knappt
krusas af en enda ojemnhet, utan ser helt fridfull och
harmlös ut, tills hela denna sjö med ens vid en bredd af minst
hundra fot kastar sig lodrätt ned i ett djup af åttio fyra fot.
Klippväggen stupar alldeles brant ned; blott på hennes brädd
står i midten af fallet en skarp sten, Björnstenen, och ett
stycke nedanföre kanten vid den södra sidan framskjuter ett
kullrigt klippblock.
När nu sjön väller ned utföre branten alldeles som vid
ett dambord, delar han sig i tvenne hälfter, som nedom en
svart remna i den hvita duken förenas. Men då träffar han
stenblocket till venster, och hela vattenmassan brusar upp
liksom vredgad öfver hindret. Hon skummar ut som en
söndersplittrad kristallkrans, böjer sig ned mot djupet i halfkrets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
