Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om konversationens konst, av professor Rolf Lagerborg - Dames seules - Att tala på lek, men lyssna med allvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Rolf Lagerborg
»De lärda ha i vår tid proppat kvinnornas gemak och öron
fulla med sin pedantiska visdom... Damerna citera Platon
och den helige Thomas i frågor, där förste bäste lika väl
kunde duga som vittne — den lärdom, som ej trängt ned i
deras själ, har fastnat på deras tungor... Men det är en stor
enfald att släcka sitt eget ljus för att lysa med lånat... De
känna ej tillräckligt sig själva; de äro det skönaste i världen,
det tillkommer dem att försköna konsten.» De behöva icke
lärdomens smink.
»Men om det nu förtryter dem, att stå efter oss i något
stycke, och om de av nyfikenhet vilja syssla med böcker, är
poesin en förströelse, lämpad efter deras behov. Det är en
lekfull och fin, hemlighetsfull och pratsam konst, som endast går
ut på att roa, på att visa sig — precis som de själva.»
Att tala på lek, men lyssna med allvar.
Denna Montaignes karakteristik av poesin infångar lika
lyckligt den konversationskonst, där kvinnor haft försteget
och alltfort excellera. I ett kapitel om »Konsten att samtala»
(Essais, 111:8) ger Montaigne bevis för att konversationens
konst låg väl för det franska lynnet. »Om man går mig inpå
livet», skriver han, »och jag ej på fläcken kan parera,
uppehåller jag mig ej med att fullfölja attacken med en uttänjd
och långtrådig debatt, utan jag låtsar ej om stöten, slokar
glatt med öronen och uppskjuter till ett gynnsammare tillfälle
att skaffa mig upprättelse: det finns ingen köpman som alltid
förtjänar.»
»Ett halsstarrigt och hetsigt framhärdande är det
osvikligaste tecken på dumhet. Finnes det väl en varelse mera säker,
envis, stursk, högtidligt begrundande, värdig och allvarlig än
åsnan?»
I samband härmed menar Montaigne, att man bör draga
nytta av dåliga exempel. Ett alltför vanligt sådant ge oss de
många, som i diskussioner genast spänna klorna, i stället för
att besinna vad inkasten ha att lära dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
