Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om konversationens konst, av professor Rolf Lagerborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM KONVERSATIONENS
KONST
Konversationens konst är numera den minst idkade av alla
konster», konstaterar Alma Söderhjelm i sin bok »Orätt
men ingen synd» (s. 69). Så verserad som hon i den konsten
torde få av våra samtida vara. En utredning går över ån efter
vatten, om den förbi henne söker sig till det forna Grekland
eller Frankrikes klassicism. I Norden har kanske endast Anna
Maria Lenngren gett klassiska råd i konsten ifråga:
»I sällskap sladdrets tomhet fly,
Men sitt ej sluten som en gåta;
För tanklösheten plär man fly,
För mycken klokhet ej förlåta.
Välj uttryck utan brydsamt val,
Se till, att du ej domslut fäller;
Och tala, Betti, håll ej tal,
Du tror ej, hur det oss förställer.
Giv skämtets udd sitt fina skick,
I ord som glättigt oförmoda;
Dock minns, man skrattar med en kvick,
Men man bär aktning för den goda.»
Det täcka könet har ju satt sin prägel på umgängestonen i
sällskapslivet och fordrar av de samtal, som där föras, den
höviskhet, som kallas »den goda tonen». Orden hövisk och
hövlig äro avledda av »hov»: i hovets damers närvaro fick
man icke begå våldsamheter, lika litet som i monarkens. Att
brusa upp, att ställa till uppträden, att okväda någon -— annat
än med halvkväden visa — att låta det gå till
handgripligheter, ja redan att visa dåligt humör var att göra sig omöjlig
som hovman. Och snart även som kavalj er.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
