Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erövringen av lyckan. Ett kapitel om levnadskonst från psykologisk och etisk synpunkt, av professor Alf Nyman - Spinozistisk levnadskonst. De »aktiva» affekternas system
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erövringen av lyckan
131
utmärkande för dessa psykofysiska tillstånd, att de allt efter
sin art stegra eller minska vår handlingskraft, på samma gång
som de förhöja eller fördunkla vår intelligens. I positiv eller
negativ riktning påverka de vår totala mänskliga effektivitet
och innebära därmed en övergång till större eller mindre
fullkomlighet. Lusten (lætitia) gör det förra, olusten (tristitia)
gör det senare. Jämte begäret (cupiditas) utgöra dessa de tre
enkla grundaffekterna, vilka sedan, genom att förbindas med
föreställningen om det, som i varje särskilt fall vållar denna
lust eller olust, förvandlas till hela den färgrika skalan av
mänskliga känslor och affekter: till kärlek, hat, beundran,
avund, hopp, fruktan, tillförsikt, högmod och förtvivlan etc.
Spinoza menar sig därför kunna säga, »att vi av yttre orsaker
på många sätt föras hit och dit och svänga fram och tillbaka
utan att veta utgången och ovissa om vårt öde, lika havsvågor,
då de uppröras av motsatta vindar» (Scholiet, III: 59).
Alla våra mänskliga känslor visa sig på detta sätt vara
avläggare och förgreningar av antingen begärets, lustens eller
olustens grundaffekter; och liksom dessa verka de, allt efter
sin egenart, stegrande eller hämmande på vår tanke- och
handlingsförmåga. Hänger man sig följaktligen åt en sådan
tristitiaform som hatet, får man taga en försvarlig dosis olust
med på köpet. Med tanke härpå talar Spinoza också om »den
olust, som hatet innebär»; och i en proposition fastslår han,
att »hat kan aldrig vara något gott» (III: 45). —- I sin uppsats
»Vir sapiens — vir fortis» (ur »Reflexioner för dagen»)
utlägger en Spinozakännare som Hans Larsson denna lärosats
och dess efterföljande bevis så här: »Vår strävan att förgöra
andra skulle visa sig som en strävan att förgöra den
gemensamma fond av mänsklighet och värde, som är vars och ens
rikedom och livsinnehåll. Hatet — fortsätter den svenske
Spinozatolkaren — är en mask, som gnager — den gnager
vårt eget hjärta, det är summan av den nyktra bevisningen,
eller kanske snarare av den ensamme filosofens solida
människokännedom.» Då enligt Etikens sätt att definiera hatet är
»olust, förbunden med idén om den yttre orsaken», bindes
den hatfulles tanke vid denna föreställning. Den länkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
