Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Levnadskonst och religion, av lektor Emilia Fogelklou - Fromhet är levnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
Emilia F o g el kl o u
»Jag tog mig till att be för Karlsson» (en besvärlig
motståndare), »och hur det är, så tycker jag nu, att jag börjar
liksom bli riktigt bekant me’ en». Det är tro. Det är också
umgängeskonst över alla hinder.
»Himlaprinsen», Norralahelgonet, som levde i Gud, men
alls inte förstod affärer, vände sig i varje trångmål, också de
ekonomiska, i ljusaste barnatillit till sin och allas fader. Och
nog fann han i skogen den linknippa, som just var nödvändig
för att lämna igen ett lån. För honom var det inte magi, ingen
konst och inget konstigt, det var bara fråga och svar i livets
dialog med dess Givare och Befallare.
Jämför med Spissens arbetssätt i Hans Larssons
Hemmabyarna! »Jag vill inte tala om Spissens religion», säger
författaren. »Men jag vill tala om hans kringbyggda gård.» Den
hade Spissen under all flit, med en mycket finurlig och
jordisk teknik, slitit sig fram till, knepigt och ihärdigt. Det var
ett helt annat förfaringssätt än Norralamannens; och
»religiöst» kunde man, som sagt, knappast kalla det. Det var ett
slags lyckat resultat, specialiserat på förvärv. Spissen gick ut
från en världsbild, där endast de fasta och uppmurade tingen
var de reala, medan det för »Himlaprinsen» snarast var som
i den nyaste världsbilden, att strålningar, vibrationer, möten,
inriktningar, omriktningar var det enda verkliga, hur
resolut han än själv skulle förnekat att hans förhållande till sin
fader och sin nästa skulle ha med så konstiga ord att göra!
Där tro och leva — med alla våra mänskliga svårigheter,
begränsningar och misstag — rör sig i en enkelt given, icke
ifrågasatt form eller värld, där blir de gamla andaktstiderna
inte heller något extra, lite bredvid livet eller arbetsveckan,
inte en ram, utan led i en rytm, lika naturlig och självklar som
arbetet, måltiden, vilan. Att på morgonen möta »den signade
dag», samman med träd och gräs och fåglar, levande väsen
som vi, och tacka för Människosonen; att bära fram dagens
värv till belysning och se att denna dag är ett led i det givna
mått av jordeliv, som man glad kan lämna vid
uppbrottstimmen; att tacka för det som bygger opp organismen och tänka,
hur det vore att med lika god aptit kunna ta emot och smälta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
