Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
XVIII.
Då min fader nödgat mig att följa med honom till
hans härbärge, blev klockan nära sex på kvällen, innan
jag fann lägenhet att lista mig ifrån honom och
återvända till Chåtelet. Jag ärnade endast förskaffa Manon
några förfriskningar och anbefalla henne hos
upp-syningsmannen, ty jag tänkte mig icke, att jag skulle
tillstädjas att råka henne. Ej heller hade jag ännu
haft tid att överväga möjligheterna att befria henne.
Jag begärde att få tala med uppsyningsmannen.
Han hade blivit så tilltalad av min frikostighet och
mitt saktmod, att han, icke ohågad att bistå mig,
ordade om Manons öde som om en olycka, vilken
gjorde honom mycket ont, emedan den kunde nedslå
mig- Jag begrep ingenting av detta språk. Vi stodo
och samtalade en stund utan att förstå varandra. Till
slut märkte han, att jag behövde en förklaring, och
gav mig densamma, som jag redan med fasa
meddelat er och som det skulle vara mig en ytterligare
fasa att upprepa.
Aldrig har ett våldsamt slaganfall haft en plötsligare
och förfärligare verkan, jag föll till golvet med en så
smärtsam hjärtklappning, att jag i det ögonblick jag
miste sansen trodde mig för alltid skild från livet.
Något av denna föreställning dröjde till och med kvar,
sedan jag återfått medvetandet — jag såg mig omkring
åt alla håll i rummet och på mig själv för att förvissa
mig om huruvida jag ännu innehade den osälla
egenskapen av levande människa. Visst är, att om jag
endast lytt den naturliga driften, som bjuder en att
söka befrielse från sina kval, intet kunde synts mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
