Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen - XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
XIV.
Det var i detta brev något så grymt och så
kränkande för mig, att jag efter att en stund ha vacklat
mellan vrede och sorg började anstränga mig att för
evigt förgäta min otacksamma och menediga käresta.
Jag kastade ögonen på flickan framför mig. Hon var
utomordentligt fager, och jag skulle önskat, att hon
varit det tillräckligt för att göra mig menedig och
otrogen i min tur, men jag fann hos henne ej dessa
sköna och smäktande ögon, denna gudomliga hållning,
denna hy av Amors färgblandning, med ett ord, denna
outtömliga rikedom av behag, som naturen slösat på
den trolösa Manon.
— Nej, nej, sade jag och vände mina blickar från
henne, den otacksamma, som sänt er, visste alltför
väl, att det var ett fåfängt steg hon förmådde er till.
Vänd åter till henne och hälsa henne från mig, att hon
må njuta av sitt brott, njuta av det, om möjligt, utan
samvetsagg. Jag lämnar henne fri utan återvändo och
avsäger mig på samma gång alla kvinnor — de kunna
icke vara så älskvärda som hon och äro tvivelsutan
lika lumpna och lika opålitliga.
Jag stod nu i begrepp att lämna källaren och
avlägsna mig utan att vidare göra anspråk på Manon,
och då den dödliga svartsjuka, som sargade mitt
hjärta, uppträdde förklädd till ett mörkt och mulet
lugn, trodde jag mig så mycket närmare mitt
tillfrisknande, som jag icke förnam någon av dessa
våldsamma sinnesrörelser, vilka plägat komma över mig vid
liknande tillfällen. Ack, jag var en lekboll för Amor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
