Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
själva mina olyckor och, om jag tilläte honom att så
säga, mina felsteg och mina förvillelser fördubblat
hans ömhet för mig, men att denna ömhet var
bemängd med den våldsammaste sorg, sådan man känner
för en älskad varelse, som man ser vid fördärvets rand
utan att mäkta bistå honom.
Vi satte oss ned på en bänk.
— Ack, suckade jag ur djupet av mitt hjärta, ditt
medlidande måste överskrida alla gränser, dyre
Ti-berge, om du försäkrar mig, att det är jämnstort med
mina kval. Jag blyges över att låta dig skåda dem, ty
jag bekänner, att deras ursprung är föga ärofullt; men
deras verkningar äro så bedrövliga, att man ej behöver
älska mig så högt, som du gör, för att röras därav.
Han äskade av mig som ett vänskapsbevis, att jag
utan omsvep skulle förtälja vad som vederfarits mig
alltsedan min bortgång från Saint-Sulpice. Jag
tillmötesgick hans önskan, och långt ifrån att förvanska
något av sanningen eller förringa mina felsteg för att
giva dem sken av ursäktlighet ordade jag om min
passion med all den våldsamhet, som den ingav mig.
Jag framställde den såsom ett av dessa sällsamma
anlopp av ödet, som arbetar på en stackares ruin,
vilka dygden lika litet mäktar värja sig mot som
klokheten kunde förutse dem. Jag uppdrog en livlig
målning av mina anfäktelser och mina farhågor, av den
förtvivlan, vari jag befunnit mig tvenne timmar
innan vi möttes, och av den, i vilken jag komme att
sjunka tillbaka, om jag övergåves av mina vänner lika
obevekligt som av lyckan, och jag bevekte den gode
Tiberge till den grad, att han syntes lika kvald av sin
medömkan som jag av mina lidanden.
Han tröttnade icke att omfamna mig och förmana
mig att hämta mod och tröst; men då han stadigt
förutsatte, att jag måste skilja mig från Manon, lät
jag honom rent ut förstå, att det just var denna
skilsmässa, som jag höll för den största av mina
motgångar, och att jag var redo att utstå icke blott det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
