Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John Tyrie har nyligen kommit tillbaka från
Västindien, hvarest han varit sedan jag skildes från honom i
Valencia. Amalia är ännu kvar i Spanien. —
På italienska operan, Lucia di Lammermoor.
Picco-lomini, Giulini. 1 Jelletti sjunger där äfven. Underligt hur
mycket folk man lär att känna. Tankarna flögo till
Byström och hans Karolina, Rom, doktor Mazzaroni, Florens,
Pergola, Moses och 1’otifar, till dess jag kom att vurma
på mitt eget äfventyr med Katarina, Piazza S:ta C.roce
— alla dessa drömmar liksom väfda tillsammans af de
smältande melodierna från scenen liksom röster från
fordom, llvilket underligt instrument man i alla fall är
och hur inbillningen är lättrörd, minnet lättsöfdt.
Sådana ögonblick gifva en aning om ett tillstånd, då tid
och rum upphört och vi ändock existera — och med
större frihet, större njutningsförmåga. Operan var knappt
öfver, förrän baletten började ined kastanjetter, spanska
kostymer, Nena i mantilla, seguidillas, Coplas, Los Toros
al puerto, Jalea de Jerez, och jag kunde nästan tro
mig vara tillbaka i Sevilla. llvilket svall at’ känslor vi
lefva i. Rundi omkring mig satt det hundratals människor,
tvifvelsutan hvar och en med underliga egna fantasier,
brännande hågkomster. Det är i sådana stormar, då
man liksom känner sig buren bort i en hvirfvel af
inbillningar och drömmar, som i hjärtats djup man mera
brinnande trängtar efter en helig frid, serafsången,
ängla-musiken »Ära vare (iud i höjden, frid på jorden,
människorna en god vilje», — och det är då som jag
innerligast tackar liud att jag blifvit målare, att jag lärt mig
hitta vägen till naturens ljufliga och klara källa, som
uppfriskar och tröstar på ett sätt så mildt och så
moderligt ömt, att man känner sig liksom ett godt barn. Det
är då som jag slutar med att komma ihåg alla de stora,
fridfulla konstens mästerverk, som jag fått beskåda, och
alla de brokiga, glittrande inbillningarna äro snart
bortblåsta liksom agnarna för sommarvinden, hjärtat blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
