Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anna Maria Lenngren - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Inbillningens verld", kände han sig mer förnöjd, än vid någon af
de kransar han vunnit, att höra den gillas af Kraus och sjungas
af fru Lenngren. Hennes närmaste vänner styrde "Utile dulciu",
hvaraf hon sjelf var medlem, och sällskapet "Pro sensu
communi" samlades merendels kring hennes tébord. Alla dessa
omgifvelser fullkomnade hennes bildning; och ehuru de aldrig
förde henne öfver den gräns, der hon ansåg det qvinliga snillet
böra stanna, gåfvo de henne likväl ett förståndsljus och en
själsodling, som gjorde henne, då hon ånyo framträdde för
allmänheten, värdig att dela dess ynnest med författaren till
"Mina löjen" och "Ljusets fiender."
Det var efter hans anmaning som hon begynte i bladet
Stockholms-Posten – hvilket utgafs af honom och hennes man
– att framställa den ena mästerliga taflan efter den andra
till allas förundran och förtjusning. I början hade hon nöjet
att höra sina arbeten misstagas för Kellgrens egna. Dock röjde
sig redan i dessa den särskilta hand, som sedermera aldrig
kunde misskännas; och det förut aktade namnet fru Lenngren
mottogs nu med ett lika allmänt och odeladt som högljudt
och fortfarande bifall. Kellgren öfverlefde icke den tid, då
hennes ära uppnådde sin höjd, men han förutsåg den, och detta
var en af hans gladaste föreställningar i hans sista dagar.
Alltifrån den stund, då Gyllenborg i svenska akademien
uppläste sin sång till hennes ära, gällde tillika såsom afgjordt
att hon bland Sveriges författare intog ett klassiskt rum.
Hennes Dröm, som utgör svaret på nämde sång, beundrades af
den tidens läsande allmänhet för sin sinnrika och enkla
qvickhet, oaktadt den framstickande lilla elakheten emot en poetisk
medsyster. Träffande yttrar emellertid Franzén, anmärker
Atterbom, om sista raden i en af verserna, att den i tre till
utseendet obetydliga ord tecknar fru Lenngrens personlighet
både såsom qvinna och såsom skaldinna. Så i ena som i andra
afseendet var hon "nästan aldrig borta". Ty äfven i sistnämda
hänseendet vistades hon helst inom hemmet: hon såg vanligen
blott från sina fönster den verld hon målade. Den snilleblick,
som uppfattade föremålen för hennes pensel, var likafullt så
genomträngande, att detta afstånd aldrig hindrade dem
öfverflyttas på hennes duk med en sanning lika lefvande och
oförlikneligt igenkännlig, antingen de uppenbarade den finare
dårskap, som yfdes bakom fransade förhängen, eller den gröfre,
som undansvann i grändernas mörker. Hvarken trumpeten eller
koturnen ansåg hon tillhöra sig. Husliga förhållanden och
uppträden voro de, som af hennes sångmö korades med nästan
uteslutande förkärlek, i allmänhet sådana ämnen, som närmast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
