Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legenden om fågelboet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ömkade sig över dem, som han hade lovat att förgöra,
liksom hedbon ömkade sig över fågelungarna.
Visserligen voro eremitens fåglar mycket bättre än vår
Herres människor, men han kunde nog förstå, att Gud Fader
ändock hade hjärta för dem.
Nästa dag stod fågelboet tomt, och ensamhetens bitterhet
lade sig över eremiten. Långsamt sjönk hans arm ner till
hans sida, och det tycktes honom, som om all naturen höll
andan för att lyssna efter domsbasunens dån. Men i
detsamma kommo alla ärlorna åter och satte sig på hans huvud
och axlar, ty de voro inte alls rädda för honom. Då for en
ljusstråle genom den gamle Hattos förvirrade hjärna. Han
hade ju sänkt armen, sänkt den var dag för att se på
fåglarna.
Och stående där med alla sex ungarna fladdrande och
lekande runtom honom, nickade han belåtet åt någon, som
han inte såg.
— Du slipper, sade han, du slipper. Jag har inte hållit
mitt ord, så behöver du inte heller hålla ditt.
Och det syntes honom, som om hällebergen upphörde att
darra och som om floden lade sig ner till makligt lugn i
sin fåra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
