Människan. Hennes uppkomst och utveckling / 225 (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. De första människorna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppbruten, hvilket tyder på, att människan fällt
djuret för att njuta af sin älsklingsspis, den varma
hjärnan. Som vid Solutré ett högt berg stupar ned i
ett bråddjup, har man antagit, att människan jagat
hästarna utför denna brant för att döda dem. Ännu
i historisk tid hafva vildhästar funnits i Europa,
i Preussen enligt en uppgift ännu i början på 16:de
århundradet.

Fig. 328. Bisonoxar i Berlins zoologiska trädgård (efter Heck).

Äfven af istidens rofdjur uppnådde flera betydligare
dimensioner än deras nu lefvande släktingar. Detta
gäller i första rummet grottbjörnen, grotthyänan
och grottlejonet. Att döma af de oerhörda benmassor,
som de två förstnämnda kvarlämnat i en del grottor,
måste man antaga, att de innehaft sagda boningar under
många generationer. I en engelsk grotta uppgräfdes
på ett litet område kvarlefvor af 200—300 hyänor af
alla åldrar jämte sönderbrutna och afgnagda ben af
deras rof, företrädesvis bison och häst. Grotthyänan
skiljer sig förutom genom sin mycket betydligare
storlek ej väsentligt från fläckiga hyänan, hvilken
nu lefver i södra och östra Afrika. Den var under
kvartärtiden spridd öfver mellersta och södra Europa,
särskildt allmän i England.

Till de mest kännetecknande djuren från
kvartärperioden hör grottbjörnen, mycket större
än vår nu lefvande nalle och närmast besläktad med
den i Nord-Amerika ännu lefvande grisslybjörnen
(fig. 329). Dess benrester äro spridda öfver hela
Europa och norra Afrika — till Sverige nådde han dock
ej — och visa ofta otvetydiga märken efter bearbetning
af människohand.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>