Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1844
— i Sveriges hufvudstad.
Roddarmadammer vid Logdrdstrappan: »Söta Madame! gdr det inte an att vi lägga
bort titlarne?» Aqvarell: Fritz von Dardel.
»Flugmötet» vid Kornhamns tor g.
Från den punkt der Vestra Slussbron
(Röda slussen), ligger, går långs vattnet,
en rad låga stenruckel med handelsbodar
fram till Kornhamnstorg. Der dessa
slutar, finns vid stranden, omedelbart
bredvid de s. k. fiskblöterskornas plats,
ett offentligt cabinet d’aisances, ett
ohyggligt, smutsgult träskjul. Följer
man sedan vattnet åt, kommer man till
det beryktade »Flugmötet», den centrala
samlingsplatsen för sopor och afskräden
från Staden mellan broarna. Den är
om-hägnad af ett plank. Under hösten,
vintern och våren växer massorna, och
slutligen lyfter de sig öfver plankets
skydd. Längs planket går, åt sjösidan,
en smal träbro, som leder till
roddarbåtarna, hvilka för passagerarna till
Ragvaldsbro. Man kan knappast tänka
sig en kraftigare inrättning för spridande
af smittämnen än detta »Flugmöte».
Hela denna massas inre är naturligtvis
i jäsning. Vårsolen torkar det öfversta
lagret, och vinden sprider det stinkande
dammet vidt omkring. Millioner af stora,
feta flugor utför återstoden af arbetet.
Hvarje stadsdel har sin egen, liknande
inrättning.
»Ful i mun, som en Roddarmadam».
Roddarmadammerna härskar på alla
Stockholms vatten. Deras båtar äro
groft byggda, men förträffliga genom sin
stadighet och de tycks inte vara så
tungrodda. Två långbänkar följa sidorna
•och går ihop med aktersätet. Båtarna
afgår när gummorna så tycka och ingen
passagerare vidare synes vara att vänta.
De istigna passagerarna tycker oftast
att väntan blir för lång. De olika åsik-
terna framställas af de båda parterna,
och roddarmadammernas sätt och
färdigheter att uttrycka sina åsikter äro
rikskunniga. När gummorna sitta i sina
båtar och väntar kunder, fördrifva de
tiden med konversation — ett artigt
uttryck — strumpstickning, drefrepning
och kaffedrickning. Deras tunga är lika
fruktad som åkardrängarnas och deras
lif lika hårdt som dessas: ute i ur och skur.
En eldsvåda, ett spektakel
med många agerande.
Kan buller och larm uträtta något godt
i denna verld, så är
eldsläckningsväsen-det i Stockholm förträffligt, ty eld-
släckningsväsendet utföres under stort
skrål. Det är hufvudsakligen garnisonen
och stadsvakten, de s. k. »korfvarna»,
som serverar sprutorna. Sprutorna äro
klumpiga och tunga och har mycket små
hjul. Sprutan n:o 12, den berömda
Tolf-van, som är placerad på Söder är en af de
kraftigaste och väcker alla pojkars
beundran, då den under ett ohyggligt dån
köres öfver den ojämna stenläggningen.
Hvar spruta ledsagas af ett stort, rundt
kar, svarttjäradt, stående på ett lågt
underrede med ytterst små hjul, ej större
än stora trissor. Vatten skaffas fram
genom körning från brunnarna och från
de pumpar, som finns på några ställen
af Stockholms stränder. De stora
sprutorna pumpas af 12 man, och dessa 12
man nedlägga ej ringa del af sin energi
i sång, d. v. s. i skrän. Manskapet bär
grå — möjligen en gång hvita långrockar
och svarta, lackerade eller oljemålade
hattar med rund kulle och ofantliga brätten.
Från de närmaste husen sändes ofta
brännvin till folket hvarigenom hvarken
larmets intensitet minskas eller arbetet ökas.
När elden är slut, utsändes den s. k.
glädjetrumman, d. v. s. trumslagare
genomvandra hufvudgatorna och väcker
dem af befolkningen, hvilka möjligen
sofver, för att meddela den glädjande
underrättelsen, att all fara från en i en
aflägsen stadsdel inträffad och för dem
ofarlig eldsvåda nu är öfverstånden.
Utanför en tidningsbureau vid Stadssmedjegatan.
Teckning: J. F. Cronstedt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
