Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1811
bikf i (Böfffisfc anöa.
€n
ODALBONDEN.
På bergig ås, der står mitt hus,
Högt öfver skog och sjö.
Der såg jag första dagens ljus,
Och der vill jag ock dö.
Må hvem som vill gå kring verldens
rund:
Vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund,
Och är helst min egen man.
Mig låckar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i rycktets famn.
Jag skär den lugn hvar höst.
Den jorden beherrskar har tusende ben
Och väl tusende armar dertill.
Men svårt är dem röra — min arm är
ej sen
Att föra ut hvad jag vill.
Jag tror ej böljans falska lopp,
Som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
Hon visar evig tro.
Hon närer sin son ur sin hulda barm,
Den tid honom ödet gaf.
Hon fattar den säkert, hon håller den
varm,
Då han dör, uti djupan graf.
Ej buller älskar jag och bång.
Hvad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår af stormens gång,
Af blixten, sen den lyst.
Erik Gustaf Geijer.
Teckning af Amalia von Helwig.
Men tyst lägger tiden stund till stund;
Och du täljer dock icke dess dar.
Och tyst flyter böljan i hafvets grund;
Fast regn-bäcken strålande far.
Så går ock jag en stilla stig:
Man spår om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
Hvar en uppå sin ort.
Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det — brödet är vårt.
Af oss har det hälsa, af oss har det
kraft,
Och blöder det — blodet är vårt.
Hvar plåga har sitt skri föy sig,
Men helsan tiger still;
Derför man talar ej om mig,
Som vore jag ej till.
De väldige Herrar, med skri och med
dån,
Slå byar och riken omkull;
Tyst bygga dem Bonden och hans son,
Som så uti blodbestänkt mull.
Mig mycken lärdom ej är tung;
Jag vet blott hvad är mitt.
Hvad rätt är ger jag Gud och Kung,
Och njuter resten fritt.
De lärde, de rike de bråka sitt vett
Att utröna hvars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man märkt
med sin svett,
Och som man försvart med sitt blod.
Jag går ej stadigt stugan kring;
Ty blir mig högen varm.
Jag vandrar opp till Svea-Ting,
Med skölden på min arm.
Med mång’ ord talar vår Lagman ej
För Kungen i allmän sak.
Men kraftigt är Allmogens Ja eller Nej,
Under Vapnens skallande brak.
Och om till krig Han uppbåd ger,
Så gå vi man ur gård.
Där Kungen ställer sitt baner,
Där drabbar striden hård.
För älskade panten i moders famn,
För fäder, för hem vi slåss
Och känner ej rycktet vårt dunkla
namn,
Svea-Konungar känna oss.
Så sjunger gladt vid sprakande spis,
I den kalla vinter-qväll.
Den gamle man uppå bonde-vis,
Med söner sin i sitt tjäll.
Han sitter och täljer sin ålders staf.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Bondens minne det sänks uti graf;
Men hans verk varar tiden ut.
Erik Gustaf Geijer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
