- Project Runeberg -  Så vann han Stolts Jungfrun /
65

(1890) [MARC] [MARC] Author: Concordia Löfving
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 65 –

SIGNE

(som med beundrande uppmärksamhet åhört hans tal, stilla och tankfullt:)

Om du en gång gifvit en qvinna din tro, skulle du då
aldrig svika henne, aldrig vända din håg till en annan?

SIGRUNE.

Aldrig!

SIGNE.

Skulle du icke af din hustru fordra blind underkastelse
under din vilja?

SIGRUNE.

Aldrig, aldrig! . . . Jag ville icke ega en qvinna, som ej kunde
älska rätt; — och jag vet, att när hennes kärlek är af rätta arten,
då önskar hon ej något högre än att vara sin man till behag
och glädje — såsom jag ju ock visserligen ville vara för min
hustru... Ja, äfven om hennes kärlek till en början vore blott
svag och ofullkomlig, så skulle jag behandla den Ömt och
varsamt som ett litet spädt barn, och med det tålamod, som min
egen kärlek skulle lära mig, söka att fostra den stor och stark.

(Stormen har under tiden småningom tystnat. Soleil går upp ocli sänder sina
strålar in genom de öppna gluggarne.)

SIGNE.

Du talar underbart! . . . Aldrig har jag hört en man tala så —
och aldrig någon qvinna heller! . . . Sjelfva stormen derute
har tystnat vid dina ord ... Du är i sanning en mägtig
storm-betvingare! . . . Se, der går solen upp så härligt! ... Sa
fager har hon aldrig synts mig som i dag, derför att du sagt
mig, att hon bär ett glädjebudskap till hvarje hjerta från den
Gud, som skapat verlden! . . . (Sakta för sig sjelf:) Huru
underbart! Det är som om hans ord gifvit uttryck ät en aning, en
längtan, som legat oförstådd i djupet af min själ! . . . Var
det månne derför, som ingen mans kärlek var mig rätt till lags,
alt jag anade någonting högre, än hvad de kunde gifva, fast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:05:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lcstolts/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free