Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 57 –
tycktes slita allt det menskliga utur mitt väsende, tvcktes slita
J KJ ’ J
bort sjelfva det andelif. som af den höge fadren tändes i hvarje
meirskas själ vid hennes födelse . . Och sä befalldes’jag att
fly mot norden, . . . och de förfärligaste af alla varelser, de grymma
Heipiorna de piskade mig framåt med törnegissel.
SIGRCNE
(deltagande.)
Det tyckes som om du upplefde samma pina. medan du
berättar drömmen. Tänk derför inte nu mera derpå! . . .
SIGNE (vildt.)
Jo. du måste höra slutet! . . . Jag stod i flämtande andlös,
ångest vid Nifelhels bråddjupa, isande fjellväggar. Redan på
afstånd hördes Nifelhundarne med tjut och skall förkunna, att
en dödsdömd menniskovarelse var derutanför. Då kommo
Nifelhels roffoglar, med den grymme draken Nidhögg i spetsen.
Deras svarta vingar susade yenom luften. De slogo sig ned
c cü; <? o
på klippspetsarne rundtomkring, i väntan på att få sönderslita
sitt offer . . , Likgrindarne slogos upp med ett ohyggligt
gnisslande, som skar genom märg och ben. och Heiptorna drefvo
mig med sina grymma gissel fram. fram ... in genom dessa
förfärliga grindar, som stänga ute allt hopp! . . . (Med stigande fasa)
I detsamma störtade den grymme Nidhögg sig ned öfver mig . , .
Han slog sina klor djupt in i min sida . . . Han flög med
mig öfver afgrunden, der etterfloderna från likstrandens straffhålor
hvälfva sina orena böljor. Men innan ban förde mig till min
pinohåla. kastade han mig ned pä stranden och började slita
köttet från mina armar och mitt bröst och hacka ögonen ur
mitt hufvud . . . Snart träffade lians hvassa roffogelsnäbb mitt
hjerta; . . . men jag dog ej ändå! . .. Man matte aldrig kunna
dö
riktigt i underverlden, ser du! . . . Och i detsamma tyckte jag
mig höra din röst ropa mig. och jag lyckades då ändtligen att
kunna ge luft at mina qval i ett skri, som skallade genom alla
svalgen i denna qvalens ort. der eljest ingen af de pinade,
mägtar lätta sin vanda med ett enda klagoljud. — Men hur jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
