Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmänna byggnadsreglor eller korta anvisningar ur byggnadsläran tillhörande landtmannabyggnader - Grundgräfning och Grundläggning - Svamp, maskröta och fuktighet från grunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grundmurarnes djup under markens yta är af största
vigt att rätt bestämma. Vore det i allmänhet bland
allmogen mera kändt, att den frusna jorden eller kälen har
kraft att lyfta de tyngsta byggnader, hvilkas grundbräddar
ej ligga djupare än att de åtkommas af frosten, samt att,
då vårluften smälter isen, byggnaden åter sänker sig, så
skulle ej så många landtmannabyggnader förete bräcklighet
och förfall, som nu är förhållandet. Att emellertid en
grundmur, som två gånger om året är underkastad rubbningar,
icke kan bibehålla sammanhang, det inser livar och en.
Allmogens vanliga grundläggningssätt är, att sedan matjorden
blifvit undangräfd upptimras byggnaden, utan att djupare
grundbädd kommer i fråga, på lösa fristående knutstenar,
och först sedan densamma blifvit uppförd, underkilas den
öfriga stenfoten utan allt murbruk, hvilket begagnas först
vid den slutliga afrappningen, som sträcker sig öfver
stenfotens hela yta. Förkastligheten af ett sådant byggnadssätt
borde ej behöfva anmärkas.
Grundmurarnes bredd är beroende af grundens
beskaffenhet och de tyngder den skall uppbära; deras djup under
markens yta bestämmes af kälen och får, såsom redan är
antydt, i intet fall understiga det djup, till hvilket densamma
nedtränger. Vi tillråda våra landtmän att gräfva 3 ä 4 fot,
som är det djup, till hvilket frosten en stark vinter,
åtminstone på öppna fälten, vanligen når. I denna graf
nedlägges först en stenbädd eller grundmur, och derpå en med
godt kalkbruk ordentligt och omsorgsfullt murad stenfot, och
detta innan timringen börjar. I fasta torra grusbackar, eller
der bottnen består af småsten, behöfver man ej göra sig
mycket besvär med djupgräfning. För träbyggnader och
lättare mur är nog att gräfva 3 å 4 fot bredt; men för
grå-stenshus erfordras fulla djupet och en sex fots bred grund
till 3 fots tjocka sidomurar, samt minst 7 fot bred grundmur
för helmurade gafvelrösten af 4 fots tjocklek nedtill. All
grund lägges företrädesvis af grofva block med starka
förbindningar och flata liggsidor, samt grundstenarne med sin
längd på tvären af grundgrafven skiftesvis förbi hvarandra.
Under hörn, skorstenspipor, korsväggar och bärstolpar
behandlas grunden med största omsorg. Ett stort diagonalt
block (tvärblock) i ytterhörnen gifver mycken styrka. Muren
eller stolpen skall alltid stå midt öfver grunden, som bör
öfverskjuta mur och vägg på alla sidor ifrån 8 tum till 1,5
fot. Vanligen räknar man att grundbädden upptill skall vara
1 fot bredare än muren öfver jord, och i bottnen 14 ä 2
gånger bredare. Fig. 11 visar ett skift af ett
grundmurs-hörn i plan. Nästa skift blir på samma sätt, men så onr
Fig. II
Fig. 1§.
Fig. IS.
flyttadt, att ingenstädes fog kommer öfver fog. Fig. 12 visar
genomskärning af grund- och sockelmur till U stens
ytter-vägg och fig. 13 likaledes till 1 stens mellanvägg. I källare
måste grundmuren gå en fot under källargolfvet, hvilket
aldrig får ligga så djupt, att grundvattnet kan öfverstiga
detsamma. Är byggnadsplatsen låg, så bör man framförallt
se till att stenfoten blir så hög, att den tillåter påfyllning
tills platsen blir torr. Man gör väl om grundmuren lägges
ett år eller hösten förut, innan stenfoten uppmuras, på det
att den må hinna sätta sig.
Svamp och maskröta samt fuktighet ifrån grunden *).
I sammanhang med hvad vi öfrigt hafva att tillägga
rörande grund- och fotmurar vilja vi, såsom ett hithörande
ämne af största vigt, söka påpeka olägenheterna af, samt
sättet att undvika svamp och fuktighet —• dessa fiender till
varaktigheten och sundheten hos våra byggnader.
Första vilkoret fcr att skydda sig mot jordfuktigheten
och den ohelsosamma hussvampen, hvars förödelser äro så
härjande, att på mindre än 3:ne år allt jordvåningens
trävirke kan till stoft förmultna, är att förse stenfoten med
draghål. Då väggsvampen dessutom är mycket svår att
utrota, sedan den en gång fått insteg, är det nödigt att
vara rustad mot en fiende, hvars uppkomst är alltför litet
känd. Att hussvampen tillhör vissa bestämda ställen är en
allmogens tro, som får gälla för hvad den kan, men säkert
är, att öfverallt, hvarest man bereder sig fuktig och
instängd luft, hvilken i förening med någon värmegrad och
mörker gifver honom näring, kan man vänta sig den objudne
gästen. Häraf följer, att svampen företrädesvis infinner sig
i byggnader på låg och fuktig grund, ofta nog med osynligt,
djupt liggande underjordiskt vatten eller bergsyra, dock
snarare på sand och mylla än på lerjord samt i byggnader
uppförde af omoget eller i safningen hugget virke, som ej
lemnats tillfälle att torka. Men äfven utan dessa, för
svampbildningen särdeles gynnande omständigheter, kan svampen
alstras, då t. ex. under regniga är golfläggningen sker under
fortfarande och instängd fuktighet. Man måste derföre
hafva en väl utdikad byggnadsplats, torrt virke och vara
skyddad äfven emot framtida fuktighet genom en så hög
stenfot, att den, såsom redan är närnndt, kan förses med
många och emotsvarande draghål, så att friskt drag kan
beredas under fotbjellcar och golf. Sådana dragöppningar
(se fig. 12 och 13) anbringar man på alla slags byggnader,
företrädesvis under alla fönster och gluggar, helst 2 och 2
tillsammans, och minst så stora att en katt kan genomkomma.
Deremellan kunna mindre dragöppningar beqvämt inrättas,
genom att i stenfoten inmura grunddikningsrör.
Äfven maskrötan anser man uppkomma af rått virke,
mörker, qvaf och instängd luft, och liksom all röta angriper
den företrädesvis trädytan eller splinten. Men då svampen
sätter sig i de nedre delarna, utbildar sig maskrötan äfven
högre upp, isynnerhet i låga, mörka och qvafva fähus utan
luftvexling, i hvilka vi sett hela bjelklag redan innan 60
år så söndersmulade af maskröta, att de nedfallit.
Ingen stenfot bör vara under 2 fot hög ifrån den yttre
påfyllningen, hvilken låter byggnaden ligga på en liten kulle,
så hög, att allt vatten drager sig ifrån byggnaden. Blir
stenfoten lägre bereder man sig, utom svamp, äfven röta af fukt
genom regn och snö, och för att öfvertyga sig om
skadligheten af för låg stenfot behöfver man blott se huru efter
regnväder, vid hus med sådane fotmurar, takdroppet stänkt
upp på väggarne. I svinhus, ladugårdar, mejerier, brygghus
etc., hvarest mycket vattensöl kommer ifråga, gör man alltid
*) Jemför Sundii Landtbruks-Arkitektur andra häftet: ”Några ord om
svamp i byggnader” af G. E. Löfvenskiöld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
