Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 PEIK
När kungen kom fram stod Peik ute på vedbacken.
»Ville grytan inte koka?» frågade han.
»Nej, bon ville inte det, inte», sa kungen. »Men nu ska
du få umgälla det», sa han och drog fram sin kniv.
»Nej, det är ju klart som dagen att hon inte kan koka,
eftersom du inte fick huggkubben med», sa Peik.
»Lurar du mig igen?» frågade kungen.
»Del är ju bara när grytan står på kubben som hon
kokar», påstod Peik.
»Vad ska du ha för den då?» frågade kungen.
»Trehundra daler», sa pojken, »men ers majestät ska
få den för två, för gammal vänskaps skull», tyckte han.
Så fick kungen kubben och for hem och bjöd främ-
mande och ställde till gästabud och skulle koka maten i
grytan, men grytan ville inte koka. fastän hon stod på
huggkubben. Kungen svansade omkring grytan orolig och
nervös och tjatade sitt eviga: »Vänta bara, vänta bara,
så kokar det snart.> Men det blev ingenting kokat. Då
förstod han på nytt att han blivit lurad. Han rev sig i
skallen och väsnades och skrek att nu skulle Peik döden
dö tvärt på fläcken, om han så grät eller skrattade.
Men Peik var beredd på att ta emot kungen. Han hade
slaktat en get och blodet hade han hällt i magskinnet
och det hade han sedan stoppat ner i barmen på sin
syster, och sagt henne hur hon skulle göra när kungen
kom.
»Var är Peik?» skrek kungen så fort han kom inom
dörren. Han var så ond att han skalv i rösten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
