Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
till en ny uppfattning av sanningens betydelse och
intelligensens förhållande till sanningen. Sanning är något, som
tillhör intelligensen icke såsom åskådande eller blott
föreställande utan såsom viljande. Sanning är plikt. Det är hos
Fichte, icke hos pragmatisterna vi ha att söka den
konsekventa utvecklingen av Kants tankar. Pragmatismen är
däremot naturalism och en maskerad intellektualism. Den utgår
från en falsk koordination mellan intelligens och vilja, vetande
och tro, varigenom det icke kan undgås att den
grundläggande verklighetsuppfattningen, från vilken all förklaring
utgår, ter sig såsom spegling i intelligensen av en objektiv värld,
inom vilken vissa “objektiva* förhållanden, de biologiska,
skola förklara giltigheten d. v. s. nyttan av sanna begrepp.
Pragmatismen utmynnar i sofistik och agnosticism och
har sin stora betydelse genom att därigenom bringa till
medvetande nödvändigheten av att det kritiska sanningsbegreppet
befrias från alla rester av dogmatisk realism och naturalism.
Det är nämligen oförnekligt, att hos Kant verkligen finnas
tankemoment, som ensidigt och fullt utvecklade leda till
pragmatism.
Man måste göra klart för sig, att naturvetenskap och
verklighetsuppfattning icke är detsamma, att tvärtom
naturforklaringen blott är en av de metoder, som den mänskliga
intelligensen utbildar för att förstå verkligheten. Vi måste även
göra klart för oss, att all kunskap är erkännandet av ett värde
och att på den grund intelligensen är till sitt väsen vilja och
handling. Fichte har bestämt intagit den ståndpunkten.
Prägnant resumerar Heinrich Rickert Fichtes mening så:
“Ohne den Willen zur Uberzeugung ist nichts fur mich wahr
und gewiss. Jedes Urtheil, das auf Wahrheit Anspruch
er-hebt, setzt also den Willen zur Wahrheit als letzten Grund
der Gewissheit voraus. Ein sittliches Wollen im weitesten
Sinne, ein Wollen, das ein Sollen anerkennt, ist die Basis
nicht nur fur den sittlichen sondern auch fur den
theore-tischen, denkenden Menschen.*1)
I noumenbegreppet ligger den, för Kant visserligen olös-
b H. Rickert: Fichtes Atheismusstreit nnd die kritische Philosophie s. 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
