Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
utan för att fullfölja hans kritiska verk. Det är, menar
Nor-ström, väsentligen trenne rättelser med afseende på Kants
förutsättningar, som måste göras. För det första måste man
göra sig af med dualismen mellan “tinget i sig“ och
medvetandet eller mellan innehåll och form i kunskapen. För
det andra kräfves en pröfning af medvetandets aktivitet och
produktivitet, så att man inser, huru dessa härleda sig från
den med det “teoretiska “ oskiljaktigt förenade känslo- och
viljebestämdheten men icke från detta själf. Slutligen gäller
det för det tredje, att “göra fullt allvar af ’det praktiska
förnuftets primat’ hos Kant genom att låta detta primat skarpt
framträda såsom princip inom själfva kunskapsläran d. v. s.
genom att låta värdebegreppet behärska denna lära.
Kunskapsläran måste i sista hand blifva värdelära. Det på
kun-# skapen närmast tillämpliga värdet är nu vissheten. Och
objektiviteten måste ytterst grundas på vissheten, icke tvärtom.
Annars öfvervinnas aldrig realismen och naturalismen i sina
sista smygvrår och mest förvillande förklädnader“.
Så vidgas kunskapsläran till personlighetsfilosofi utan att
någonsin upphöra att vara kritisk värdelära. Sanning har
mening blott i det personliga lifvet. Men här är framför allt
af nöden att icke förvillas af någon subjektivistisk tolkning
af personligheten. Sanningssökandet får icke befrias från
dogmatisk realism för att blott falla offer för en
subjektivistisk sofistik. Det skall, såsom Norström säger, dragas in i
lifsströmmen, men “icke i den enskilda personlighetens smala
och grunda utan i folkens, tidsåldrarnas och kulturernas
breda och djupa ström. Det afgörande i sanningen är
ingalunda den enskildes visshet utan det visshetsmått, som mäter
tidens behof och tillfredsställer dem“.
En sådan personlighetsfilosofi har en historisk blick på
kunskapen. Alla sanningar äro relativa och deras
allmängiltighet och nödvändighet är historisk och kulturell, men
sanningen upplefves blott i känslan af det obetingade, i
vissheten om förnuftet. “Vissheten om förnuftet utgör det
mänskliga lifvets högsta värde, ja det värde, som håller alla andra
vid makt. Det är om detta värdes bestånd, lifvets strid ytterst
rör sig. Egentligen saknar all annan strid det verkliga all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
