Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
Filosofiens definitiva insikt i sanningens betydelse vinnes
dock först genom undersökning af det verksamhetsområde,
där sanningssynpunkten tillämpas. Det är vetenskapen, som,
formellt sedt, är ett systematiskt frågande och svarande.
Specialvetenskaperna rikta sig på realiteterna, filosofien åter
riktar sig just på vetenskaperna, aldrig omedelbart på
realiteterna. Som logik vill den ange kriterierna på och
reglerna för riktighet hos vetenskapligt frågande och svarande.
Som kunskapslära söker den kunskapens grundbetydelse,
förutsättningar och gränser, alltså sanningens betydelse.
Vetenskapens historia företer icke bilden af ett ständigt
fortskridande uppbyggande, så att svar lägges på svar som
sten på sten. Det finnes inga definitiva svar utan hvarje svar
förvandlar sig i en ny fråga. Men däremot knyter sig fråga
till fråga och så uppstår ett dialektiskt sammanhang, inom
hvilket svaren få sin relativa giltighet. Det är den
oförgängliga vinsten från Hegel, att vi ej längre söka objektivitet
och sanning utanför relativiteten utan i relationen mellan
tankarna, men dock i ett bestämdt sammanhang och i ett
totalsammanhang. Detta totalsammanhang är en idé och
uppgift. Det föreligger icke färdigt i den verkliga
vetenskapen, som är ett oafbrutet sammanväfvande af frågor och
svar, där svaren ständigt slå öfver i nya frågor. “I de stora
af-görelserna och mätt med ett absolut kritiskt och därför också
möjligast tillförlitligt mått röjer vetenskapen uppenbart sin
verkliga styrka i den energi och den klarhet, hvarmed den
frågar och i den försiktighet, hvarmed den — afhåller sig
från att svara/4 — Genom förmedlingarna och frågorna når
vetenskapen af sig själf aldrig fram till definitivt mål och
svar. Men den filosofiska själfbesinningen upptäcker i själfva
krafvet på sanning det definitiva. Där ligger det nya faktum,
inför hvilket frågandet stannar. Detta faktum är viljan, det
praktiska förnuftet.
Men när empiristen gör halt inför fakta för att i dem
finna den sökta fastheten och så liksom betraktar
vetenskapen med dess frukter såsom en funktion af erfarenheten
själf, glömmer han, att det aldrig finnes något “rent44 faktum,
att idén alltid är med, för att ett faktum skall vara objekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
