- Project Runeberg -  Läsning för Finnar uti Blandad Fosterländska ämnen /
320

(1864-1866) [MARC] [MARC] Author: Carl Axel Gottlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

320

ooh vertauksia eller Sananlaskuja; hvaremot jag fi Suomalainen
11:0 Iß) tvärtom klandrar honom, för det han gjort ingen skilnad dem
emellan, utan (sammanblandade mod hvarandra) intagit dem alla,
under namn af ordstäf, i sina s. k. 4Sanalaskuja." Likaså, då lian (i
företalet till Kalevala) lade mig till last att icke alltid, i metriskt
afseende, hafva bildnt mina runoverser efter sångens lagar; så upplyste
jag lionom (i företalet till Rnnola) ait det fanns tvenne slags
Runor, den lyriska oeh den retoriska, eller deklamatoriska
(hvartill t. ex. besvärjelse-formerna, hexeri-läsningarne, och trollrunorne
höra) al hvilka det sednare slaget, beräknadt på extas, och
sinncsaffek-ter, lösgjort sig från metrikens lagar.

Dessutom liar Lönnrot, jemte Ingman oeh Ahlqvist, härvid
begått det felsteget, att de — i strid, och tvärtemot finska språkets
naturlynne ocli karakter — i metriskt afseende, velat basera dess
versbyggnad — på quantitet, och position (liksom fallet var hos
Grekerna), dertill troligen missledde genom den hiatus, eller midt i
orden uppkommande cessur, som — till följd af de uddastafvelsernas
(och isynnerhet den förstas) alltför starka markerande och
accentuerande — blir en naturlig följd; ej olika hvad äfven fallet är i Latinet ocli
Grekiskan. Hvaremot Renvall, jag och Akiander påstå att metern i
finskan är, och måste vara, byggd vå accenten. Om sommaren 1818
träffade jag Lönnrot första gången, personligen, på Jftirmis prestgård;
ocli att vi icke blefvo främmande för hvarandra, skönjes deraf att jag
— ännu samma sommar, enkom, besökte honom, der han bodde på en
holme invid Kajana stad. Äfven 1839 och 1840 — då han hiir i
Helsingfors tryckte sin Kanteletar — umgingos vi, nästan dagligen,
förtroli-gen med hvarandra; men allt sedan han 1853 återkom liit, såsom
Professor — har ban icke mera besökt mig, troligen af skäl, som han
sjelf — bäst känner.

38) Då Castrén är ett namn, som både inom ocli utom Finland
tillvunnit sig ett stort renonic — och då säkert mången (att sluta af
våra Tidningars liögtrafvande fanfanorader) en tid trodde att i
Finland icke funnos flere än tre män, som förtjente att nämnas, nemligen
Castrén, Runeberg, och Lönnrot (jemf. Sn o in i 1847, n:o 15) — så gör
det mig verkligen ondt, att jag ej kan dela denna tanke, och att jag
åter här måste våga mig i fejd emot den allmänna opinionen. Väl
heter det: de mortuis non nisi bene[ och äfven jag önskade gerna att de
döda måtte få sofva i ro, helst när de sjelfve icke mera kunna försvara
sig; men historiens vitsord fordrar sanning, antingen vi lefva eller
icke, och det är derpå efterverlden en dag skall grunda sin Dom. Med
Castrén är det dessutom ingen fara, han har talrika vänner här
öfverallt i lifvet, hvilka icke skola draga i betänkande att för honom (om
så höfves?); ikläda sig en blodig skjorta. Och efter som man
offentligen förklarat det jag icke vore värdig att lösa hans skoremmar,
hvilka presten Lindström tjenstvilligt tillknutit (se sid. 230) så torde
jag, med anledning deraf, vara berättigad att åtminstone försöka dot.
Lång till växten, men med intryckt beröst, hade Castrén icke någon
hvad man kallar blomstrande helsa; ocli var det troligen i föl jd deraf
som hans humör var mera kritligt, och hans karakter subsunös. Han
var således icke den som vågade, eller som hade mod och lust, att i
bardalek, inom litteraturens territorium, oförskräckt träda fram på
arenan, för att — der det så behöfdes — bryta lansar och sköldar; nej —
lian höll sig, som en försiktig general — på afstånd; och hans
största nöje var att såder, Uunser uns" (som det heter) få göra sina små
anmärkningar om andra, helst — ad malam par te lif, d. v. s. att per-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:55:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lasfinnar/0338.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free