Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
Han omtalte, vidt ocli bredt, att jag hvarken förstod eller
kunde finska (så påstod ju nyligen äfven Prof. Gyldén,
angående mitt specimen af 1853). Ja han påstod: att det var
en evig skam för nationen — att ett såbeskaffadt, i alla
afseenden uselt, fuskverk vid Upsala Universitet utkommit, och
blifvit af fakulteten gilladt och godkändt; samt slutligen: att
han vore densamma, som skulle lära 111ig mores, som det
heter; i det ban offentligen ville köra mig ned från katedern
(som han sade). Dessa ord flögo, ej hemligon och
squallor-vägen, utan offentligen på ryktets vingar — ikring bela staden;
och stämplade för dagen emot mig den allmänna opinionen.
Sjelf var jag, som vanligt, härvid — kall, liknöjd, och
obekymrad, utan att med ett ord ens bemöta alla dessa skrämskott
och hotelser; ty jag kände mig sjelf, och kände dessutom
äfven Engman. Men detta var icke fallet med Prof. Tranor,
till hvars öron äfven talet härom snart hann; och var det så
mycket mindre underligt som han icke förstod ett ord finska.
Ryktet förstorade dessutom allt, och förtalets onda tungor tillade
— att jag på finska skrifvit någonting infamt, äfven emot
sjelfva den svenska regeringen. Prof. Komanson berättade för
mig redan d. 15 Maj, att Prof. Tranor begärt af honom ott
kallas „peräti nurinpuoliseltsi"-, ocli — „tuomoista seka-sopua" (Kuopion
Sanomat 1857, n:o 35) eller „murtcidcn se/casotlcu" (Suometar 1847, n:o
22) ni. 11- a. Men med allt detta — prisa, och berömma, deremot
andra mitt (älven finska) språk, såsom öfverträffande alla andrus,
isynnerhet i styrka och liflighet (t. ex. Kanava 1846, n:o 22; — Kallavesi
1846, n:o 2, nr. fi. a.) Man har vidare klandrat mig att jag stundom
fört ett oliyfsadt och pöbelaktigt språk (Morgonbladet 1846,
n:o 42; — Kanava 1846, n:o 22, ni. fi. a.) för det jag icke nog
krusat ocli bockat, eller varit prud och blyg (som man säger) då jag ta-
fit dem under min upptuktelse. Nå men hurudant språk hafva dessa
’idningar då fört emot mig? Så t. ex. höfer det i Finl. Allin. Tidning
1862, n:o 198 — „Castrén var en man (ty han hade „rekoinmenderat"
ett at’Tit. Lindströms arbeten till —intagning i Suomiför år 1852) „hvars
skoremmar hr. G—d icke var värd att öppna." Jag har annars alltid varit
van att föra ett rent språk, och en öppen sköld, eller att yttra mig fritt och
oföi skräckt, som del egnar och anstår hvarje rättskaffens nian; hvarvid
jag ofta (isynnerhet i polemik) fört en munter stråke, och stundom
(särdeles i fiuskan) varit skämtsam och raljerande, någongång t.ill och
med poetiserande; hvarpå man dock icke tyckes hafva förstått sig,
efter man dervid synes hafva tagit humör. Nog är det sant — att jag
icke tål ett språk, der jag öfverallt finner lör mig städadt och
sopadt, eller hvarje ord krusadt ocli cirktadt, d. v. s. der tanken skymmos
af granna ord, ocli döljes af deras skimmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
