- Project Runeberg -  Hur Lars Anders och Jan Anders byggde gärdesgård /
201

(1914) [MARC] Author: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I snön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sjuttonårspojken, som gick i ullvantar och hade
fars sälskinnsmössa neddragen över halva ansiktet,
förklarade att det var den lättaste sak i
världen.

»Om vi gå rätt fram», sade en stor, grovväxt
yngling med sydväst och sjöstövlar, »så ha
vi vinden rakt på vänster. Och rätt så ifrån
alarna har jag landmärke på våran brygga, när
jag ror.»

Därmed vadade han ut i snön, hållande sin
flicka i hand, och de andra följde honom. Gubben
ropade efter dem men ljudet av hans röst förtogs
av blåsten, vilken strök fram genom sundet.

Det såg ut att bliva en munter färd. Ty det
finns ingenting härligare, när man är ung och
stark, än att arbeta sig fram genom blåst och
drivor. Själva motståndet eggar, svårigheterna
höja livsandarna, och ynglingens krafter
mångdubblas, när en flicka stöder sig på hans hand.
Kring det ungdomliga sällskapet ven nordanvinden,
och mörkret och snöyran dolde det ena
paret för det andra. Skratt och rop ljödo genom
stormens buller, och när det blev tyst, växlades
i mörkret mången hemlig kyss, medan de djärva
paren strävade fram mellan blåst och drivor.
Endast den ensamme sjuttonåringen önskade ännu
sig en flicka, där han sist i taget kavade fram i
de äldres spår.

Svettiga och andtrutna, stannade de gående
omsider för att pusta ut.

»Än kunna vi inte se land», sade en undersätsig
yngling, vars ögon knappast syntes under
en yllemössa, som neddragen täckte hela ansiktet.

Han avtog en vante och höll upp handen
i blåsten.

»Det är land», sade han och pekade.

De andra nickade, och tåget satte sig åter i
rörelse.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:52:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/larsanders/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free