Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hägnaden och med ungen fortfarande dinglande i
munnen kila över den lilla bron hemåt gården.
Nos fick äntligen igen sansen och flög med en
pistolkulas fart till sitt hål.
Ester kom på kvällen till sitt slott och sin djur-
gård. Det blev en jämmer och ett väsen. Kattun-
gen var borta och av Nos fanns ej ett spår.
Nicka kom dit, förhördes och anklagades. Hon
kunde se nu, att det gått som Ester hade tänkt.
Den ena hade ätit upp den andra, eller också hade
de ätit upp varandra, påstod Ester.
>Men hur i all världen skulle de ha kunnat äta
upp varandra?» invände Nicka. »Den som först
blir äten har ju dött och kan väl inte sedan äta
upp den andra?”
>Ja, men du ser ju, att de äro borta! Lilla Nos
är uppäten! Det är så förfärligt, att jag rakt kan
gråta ihjäl mig. Det här blir då intet tusenårigt
rike, som Zulamit talade om.>
>Usch, så förargligt>, sade Nicka för sig själv.
>Men jag tror i alla fall inte att de äro döda>,
skrek hon åt Ester, >»Jag ger mig ut på jakt efter
dem,?
Ester satt stilla kvar och grät. Hon började
att under strida tårar plocka bort ostkanter och
sockerbitar, som numera voro alldeles överrlödiga
här, då hon med ens gav till ett skrik av förfäran.
Där syntes ju spår i den fina sanden efter ett stort
djur, efler en katt! Den var det, som hade ätit upp
lilla Nos.
En rundgnagen sockerbit trillade emellertid bort
till råtthålet, och Nos gled fram, tittade sig försik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
