Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äggviteartade ämnen - Äggvitebehov - Äggviteförhållande - Äggviteminimum - Äggätning - Ägodelningsrätt - Ägogradering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Glykoproteider kallas i djurkroppen
förekommande föreningar mellan äggviteämne
och glykosamin. Hit hör slemämne,
(muciner och mukoider), som
avsöndras av slemhinnorna och av slemkörtlar och
hava till uppgift att skydda slemhinnorna och
underlätta födans nedsväljande.
Kromoproteider: Hit hör
Hämoglobin, blodets röda färgämne,
som består av ett enkelt äggviteämne, globin,
förenat med ett järnhaltigt färgämne,
härnö-kromogen. (Se Blod.)
Bildningen av ä. ä. sker i växterna
av de oorganiska ämnen, som utgöra dessas
näring, och synes under växternas normala
livsförlopp ske huvudsakligen om ej
uteslutande i växternas gröna delar under inverkan
av solljuset. Den i cellerna bildade äggvitan
kan ej genomgå cellväggarna utan sönderdelas
antagligen först i aminosyror eller enklare
äggviteämnen, av vilka efter transporten de
mer sammansatta äggviteämnena återbildas,
där de skola användas. De som ej behövas
för organbildning avsättas i frön och andra
övervintrande delar som förråd för nästa
växtperiod. Då växtligheten åter skall börja,
sönder klyvas de ånyo till enklare, lätt
transportabla föreningar, för att spridas dit, där de
skola användas. Ett bevis för att aminosyror
sålunda äro ett förberedande stadium vid
äggvitebildningen och en transportform utgör
den höga halten av aminosyror i unga, livligt
växande delar, i synnerhet i groende frön,
potatisknölar och rotfrukter.
Omsättning av ä. ä. i
djurkroppen. I djuren, vilkas kropp till största delen
utgöres av ä. ä., uppbyggas dessa av de
enklare sammansatta föreningar, vilka åtminstone
till allra största delen erhållas genom klyvning
av med födan tillförda, ursprungligen i
växterna bildade äggviteämnen. Dessa kunna
nämligen ej i oförändrat skick passera genom mag-
och tarmväggarna, utan sönderdelas av
matsmältningssafterna till mindre sammansatta
föreningar — albuminater, albumoser,
peptoner, aminosyror —, vilka kunna genomgå dessa
väggar. De kvävehaltiga föreningar, som
sålunda upptagits i näringsvätskorna, blodet och
mjölksaften (chylus), sammanfogas åter,
antagligen redan vid övergången genom
tarmslemhinnan, till äggviteämnen av det slag, djuret
begagnar, men dylika äggviteämnen synas
också till en viss utsträckning kunna nybildas i
kroppens olika vävnader av de enklare
sammansatta föreningarna, varvid även andra med
födan tillförda kvävehaltiga föreningar, ss.
am-moniumsalter, kunna tjäna som material.
För att kunna fylla kroppens äggvitebehov
måste födan, ss. ovan nämnts, innehålla alla
som material för bildning av kroppens
äggviteämnen erforderliga aminosyror. Vid ensidig
•utfodring av sådana fodermedel, vars
äggviteämnen sakna någon eller några av dessa
aminosyror, kan därför hända, att fodret, ehuru
det innehåller fullt tillräckligt av såväl respir
rationsmedel som äggvita, dock ej kan
underhålla kroppens normala livsfunktioner.
Om äggviteämnenas betydelse för och
användning vid djurens näring samt djurens
äggvitebehov, se Näring, Fodring.
Äggvitebehov. Se Näring, Fodring.
Äggviteförhållande infördes av O. Kellner
i stället för den gamla beräkningen av
näringsförhållande (se d. o.) som beteckning av den
mängd kvävefri substans (räknad som
kolhydrat), som i ett fodermedel finnes på varje
del smältbar ren äggvita. I den svenska
utfodringsläran användes oftast det av Nils
Hansson införda sättet att ange gram äggvita
pr foderenhet för samma ändamål eller till
ledning för val av fodermedel för erhållande av
för produktionssyftet erforderlig äggvitemängd.
Äggviteminimum. Se Fodring, Näring.
Äggätning. Då hönsen hållas instängda,
således särdeles under vintern, inträffar ofta,
att först enstaka djur och småningom allt
flera få ovanan att äta äggen. Härtill kunna
orsakerna vara flera, men det vanligaste torde
vara, att de lärt sig ovanan genom att ägg gått
sönder. Ä. förekommes bäst därigenom, att
djuren skötas, så att äggen få tjocka skal.
Hönsen böra sålunda få tillräckligt kalk
(kalkgrus av gammalt murbruk eller snäckskal).
Feta höns värpa ägg med dåliga skal. Därför
böra de hållas vid lagom hull genom lämplig
och måttlig fodring samt genom tillräcklig
rörelse, vilket under innefodringen
åstadkommes genom att sädesfpdret strös på golvet
blandat i ströet. Värpredena böra vara sådana,
att blott en höna i sänder kan gå in; eljest
händer, att tuppen följer med och med avsikt
eller av olyckshändelse har sönder det värpta
ägget. Höns, som fått ovanan av ä., avvänjas
därifrån genom att de tvingas värpa i reden,
inrättade med sluttande botten, så att ägget
rullar ned i ett undre rum.
Ägodelningsrätt. Se Jorddelning: Skifte.
Ägogradering betecknar enligt 64 §
skiftesstadgan den 9/11 1866 »den värdering,
var-medelst ägor, som i anseende till deras
naturliga beskaffenhet äro sämre och därför oaktat
lika skötsel giva mindre avkastning än andra
av bättre jordmån, kunna genom en därefter
lämpad tillökning i vidden med varandra
jämföras och till vederlag beräknas». Denna
värdering skall enligt lagens bestämmelser
ske med hänsyn till jordens naturliga
beskaffenhet och godhet samt större eller mindre
svårighet och kostnad vid brukning, och skall
därvid beräknas den större eller mindre nytta
och behållna avkastning, som av varje till
godheten olika ägostycke må kunna i vanliga
år erhållas och anses såsom stadigvarande och
ej tillfällig., Graderingen avser sålunda att
bestämma förhållandet mellan de olika
ägofigurernas normala nettoavkastningsförmåga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
