Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nasturtium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
834
gens oerhört ökade jordbesittning och
jordbrukets förfall under deras välde. Hit höra:
Lag om förbud för bolag och föreningar att
förvärva fast egendom, Norrländska
arrendelagen och Uppsikts- eller vanhävdslagen. Se
Arrende, Förbudslagen, norrl. och Vanhävd.
Nors, Osmerus eperlanus L., av laxfiskarnas i
familj, Salrnonidce, har långsträckt, halvt
genomlysande kropp med tunna, lätt avfallande
fjäll, stor mun med långt framskjutande
underkäke och spetsiga tänder på käkar, gom och
tunga. Långa gälräfständer. Analfenan längre
än ryggfenan, stjärtfenan kluven. Kan bli
ända till 40 cm. lång men förekommer i insjöar
ofta blott i dvärgform. Finns efter hela
Östersjökusten och i många sötvatten i mellersta
samt enstaka sjöar i södra Sverige. N. leker
i sött vatten vid grunda grus- och stenstränder
tidigt på våren och fångas då i massor med håv.
Har en obehaglig, stark lukt men anses mycket
välsmakande. H. N.
Norska fårraser. Norges ursprungliga
får-ras är det nordeuropeiska kortsvansade
lant-fåret (se Får), som dock numera finnes rent
endast i avlägsna dal- och skogsbygder samt i
landets nordligaste trakter (finnfår), men
eljes är starkt uppblandat med åtskilliga
utländska raser. Den rena rasen är små vuxen
(lev. v. 35—50 kg.), hornlös eller med korta
horn, kort, kortullig svans. Pälsen är vit eller
svart och består av en blandning av kort och
lång ull, samt är därför tät i botten men gles
och grov i ytan. Rasen värderas för sin
förnöjsamhet, fruktsamhet och snabb vuxenhet
(lammen äro fullvuxna vid omkring 9 mån.)
och goda sammanhållning på betet. Staten har
numera två avelsstationer för rasen. I
Av korsningarna märkes T a u t r-r a s e n,
som på sin tid bildades i klostret på Tautra
i Tröndelagen genom korsning med flera
utländska raser, framför allt merino, vilken starkt
påverkat dess yttre. Den har sin medelpunkt
i Tröndelagen och är spridd i omgivande
landsdelar. Den är något större än lantfåret, lev.
v. 45—60 kg., högbent, långsvansad, har i
allmänhet vit, sällan grå ei]er svart, fin ull,
som täcker huvud och ben. Fruktsamhet och
mjölkrikedom goda. Den värderas för sin fina
ull men är rätt fordrande och ej lättgödd. I
nyare tid har cheviotrasen vunnit en
avsevärd spridning i landets sydligare och den
skotska svarthuvade (blackfaced) något
i nordligare trakter.
Norska hästar. Norge har följande två från
varandra skarpt skilda hästraser: r.
Fjordhästen eller Västlandshästen, som är
en avkomling av landets äldsta hästar och
förekommer i de 4 västlandsfylkena, särdeles
primitiv i sönderfjordsdistrikten. Sedan
premie-ring och stamboksf öring av rasen införts
(Stambog över Fjordhesten I, 1010), har den
tilltagit i storlek och fått bättre former.
Höjden växlar mellan 130—145 cm., hos hingstar
intill 150 cm., över manken. Benbyggnaden är
späd, huvudet vackert med bred panna och
stora, »kloka» ögon samt jämförelsevis små
öron. Manken är markerad, kruppan ej sällan
kort och stupande, haslederna ofta väl mycket
vinklade, frambensställningen vanligen korrekt,
rörelserna raska och vinnande. Färgen är
vanligen gulblack, gul eller musblack med ål
och ofta mörka strimmor på benen. Numera
föredrages brun färg. Skyddshåren äro svagt
utvecklade. Rasen är synnerligen lämplig
för Västlandets bergstrakter, lättfödd, rörlig,
säker på foten, stark och energisk. Den utföres
i rätt stor mängd till England och Danmark,
förr även till de svenska timmerskogarna, men
numera har införseln hit nästan upphört.
2. östlands-, Dole- eller
Gudbrands-dalshästen, som hör hemma i hela
östlandet och Tröndelagen samt vunnit insteg
även i övriga fruktbarare delar av landet, är
praktiskt taget samma ras som den nordsvenska
hästen (se d. o.) och har under lång tid införts
till Sverige, ej minst till avel. östlandshästar
få införas i rasstambok för nordsvenska hästar,
om de i typ och övrigt fylla gällande villkor,
och nordsvensk häst får ingå i de
gudbrands-dalska stamböckernas härkomstled. Den har
säkert tidigare korsats med jutska hästar, och
ej minst de bästa exemplaren av våra dagars
Gudbrandsdaling erinra starkt om den gamla
jutska hästen. Våra dagars förnämsta
östlandshästar äro en produkt av en rätt långt
driven släktskapsavel, utgående från hingsten
Dovre N:o 130 (i stamboken för
Gudbrands-dalska hingstar) och stoet Galdebruna;
Dale-gudbrand N:o 466, hans son Draupner 613 och
dennes avkomlingar Bamsen N:o 704 och
Bri-min N:o 825 äro nu starka namn i stamtavlorna.
Dessa hingstar voro alla svarta, varför ock den
svarta färgen numera börjar att förhärska över
den bruna, som förr var vanligast. Rasen har
i senare tid avsevärt tilltagit i storlek och
styrka. Medelstora hingstar mäta nu 156—158,
många nå över 160 cm. över manken. Huvudet
är ofta något grovt och halsen kort. Benen äro
starka och torra, frambenen med anlag för
bockbenthet. Kruppan är något stupande,
haserna ofta något raka och kotorna något
blöta. Kraftig skyddshårväxt, ej minst å
lemmarna, ses gärna, östlandshästen är en god
lättare arbetshäst, med goda rörelser särdeles
i trav, vilken ock uppmuntras genom
travtävlingar. Vid den årliga utställningen i
Lillehammer i slutet av april fordras, att häst, som
skall upptagas till bedömning, skall gå
kilometerbanan på mindre än 3 minuter. Stambog
över Heste av gudbrandsdalsk Race (Bd I,
1902), som utgives genom statens försorg,
skall år 1925 bliva sluten, så att endast
avkomlingar i i:a eller 2:a led efter stamboksförda
föräldrar därefter få införas. Wilh. H—r.
Nordlandshästen anföres stundom
som särskild ras. Det i denna landsdel ursprung-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
