Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kota - Kota över - Kotben - Kotkarl ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
Kota kallas i ytterläran den del av
extremiteten, som ligger mellan kotleden och hoven
-eller klöven. (Se Hov, figg.) Kotan bör gå
i samma riktning som tåväggen å hoven
(klöven) och bör vid normal form på hoven bilda
40—450 vinkel mot marken på frambenen och
50—550 på bakbenen. Är dess vinkel mot
marken mindre än tåväggens, säges kotan vara
sänkt eller blöt (se Benställning, fig.
Understående), i motsatt fall rak eller stel.
Sänkta kotor göra steget mjukare, men de
anstränga böj senorna mera, genom att en
större del av kroppstyngden då kommer att
överföras på dessa. Raka kotor giva mera
stötande rörelser och fresta därigenom mera på
ledgångarna, då stöten vid steget mer direkt
fortplantas genom själva skelettdelarna. Är
kotan så rak, att kotledens främre kontur
skjuter framom hovkronan, säges hästen kota
över, vilket angiver sjukligheter antingen i
böjsenorna (böj seneförsträckning,
senklapp, se Försträckning) eller i fotens
bakre delar, varvid hästen söker att så mycket
som möjligt överföra tyngden på själva
skelettdelarna och hovens tadel. Kotans längd växlar
betydligt. Långa kotor, som i allmänhet
förekomma hos ädla hästar, ha samma inverkan på
rörelsen som sänkta och passa därför bäst för
ridhästar, hos vilka man fordrar mjukhet och
elasticitet i rörelsen. Korta kotor, som verka
på samma sätt som raka, lämpa sig bättre för
tyngre arbetshästar, som användas i långsam
takt på mjukare mark, där den hårda, stötande
Törelsen föga betyder och böjsenorna
därigenom mera skonas.
Kotan bör vara bred både från sidan och
framifrån. Bredden från sidan beror
huvudsakligen på utvecklingen av de s. k. kotsenebenen,
som förstora kotbenets ledyta bakåt (se
Skelett) och tjänstgöra ungefär som ett block, över
vilket böjsenorna glida. En stark utveckling
av kotsenebenen förlänger därför den
häv-stångsarm, på vilken böjsenorna verka, och
en göd bredd på kotan från sidan förstärker
därför i väsentlig grad deras verkan. Bredden
framifrån beror mera på skelettets grovlek,
och en god bredd angiver sålunda stora ledytor,
varigenom trycket kommer att fördelas över
en större yta och kotan på grund därav blir
mera hållbar. E. N—m.
Kota över. Se Kota.
Kotben. Se Skelett.
Kotkarl (av kot = stuga) äldre beteckning
för småbonde.
Kotled. Se Skelett.
Kottar, barrträdens blomställningar och
frukter. Granens och lärkens k. äro fullt
utbildade redan på hösten efter blomningen, men
tallens äro då blott ärtstora och fullvuxna
först 1 år senare. Hos granen börja k. att öppna
sig och utsläppa fröt redan på hösten, då ock
kottinsamlingen kan börja. Tallkottarna börja
öppna sig först på eft er vintern, varför
insamlingen lämpligast sker i samband med
avverkningen. Bästa k. till frö, och som äro lättast
att klänga, får man av medelålders träd, vilka
böra vara friska och välbildade, emedan eljest
dåliga anlag kunna överföras till de av
frösådden uppkomna träden. Såväl unga som mycket
gamla träd lämna små kottar med dåligt frö.
Sämre k. sitta också längre in på grenarna,
nedfallna eller maskstungna k. löna ej insamling.
Bekvämast insamlas kottarna från de fällda
träden vid avverkningen, varvid de lämpligen
samlas i en vid livet bunden påse, vars mynning
hålles utspänd medelst en grov järntråd. Från
växande träd samlas de lättast med hjälp av
redskap, ss. Mårtensons kottkam,
med vilken kottarna avrivas, så att de falla
till marken, eller Tidén & Frosts
kottplock-ningsapparater, som uppfånga
kottarna i en behållare. Insamlingen bör ske i torrt
väder; eljest måste kotten torkas, utbredd i
tunt lager, för att ej taga hetta eller mögla.
Barr böra noga frånskiljas, emedan de äro
besvärliga att avlägsna från fröt. Mängden
av-vingat frö per hi. kött plägar utgöra av gran
0.8—1 och av tall 0.5—0.7 kg.
Skogsvårdsfören, folkskr. N:o 8.
Kottsättning. Se Fröår.
Kovall, Kovete. Se Skepling.
Krabbor höra till de tiofotade kräftdjurens
kortstj artade avdelning, Brachyura. Vid
Sveriges västkust förekomma krabban,
Car-cinus mænas L., och krabbtaskan,
Cancer pagurus L. Den förra är allmännare och
mycket mindre samt har ett mindre brett
och mer 4-sidigt skal än den senare, vars skal
är ovalt. De äro mycket glupska och anfalla
alla djur, de komma åt. De fångas i flätade
burar eller mjärdar, i sänkhåvar och på nät,
särdeles under höst och vinter. G. Schn.
Kraftfoder, koncentrerade fodermedel med
stort innehåll av näringsämnen i lättsmält form,
användes för att tillföra en av grovfoder
bestående utfodring felande näringsinnehåll.
Vanligen är det äggvita, som ej finnes i
tillräcklig mängd, men stundom kan till ett
skrymmande foder av stråfoder och rotfrukter
behövas tillskott av mer koncentrerade och
lättsmälta näringsämnen i allmänhet.
K. indelas i:
1. hemmaalstrat k., strå- och trindsäd samt
andra frön och frukter;
2. kvarnavfall: kli, fodermjöl m. m.;
3. avfall från socker- och
stärkelseberedning: melass, melassfoder, majskli;
4. avfall från jäsningsindustri: dränk, drav,
maltgroddar;
5. avfall från oljeberedning av oljerika frön:
oljekakor och motsvarande mjöl, samt
6. djuriska avfall från slakterier,
fiskkonservering m. m., ss. köttfoder, fisk- och sillmjöl,
blodmjöl.
42—213320. Lantmannens uppslagsbok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
