Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolhydrat - Kolhydratsenhet, Kolhydratsvärde - Kolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådan har mindre värde än sockret, varemot de
vid den senare jäsningen bildade gasformiga
sönderdelningsprodukterna, kolsyra och
Sumpgas (metan), bortgå såsom tarmgaser. De såsom
socker upptagna kolhydraten förvandlas i
levern till glykogen, som är reservnäring, som
i mån av behov, antagligen efter att åter hava
övergått till druvsocker, användes dels för
förbränningen i kroppen (andningen), dels till
bildning av mjölkens mjölksocker och dels till
ansättning av fett som reservnäring, vilken, då
fettet senare skall användas vid andningen och
till mjölksockerbildningen, åter torde överföras
till glykos.
Smältbarheten är vid måttliga givor,
hos ej alltför späda djur, fullständig
beträffande socker och stärkelse och antagligen även
övriga k., med undantag av de till
cellulosagruppen hörande, vilka vid foderanalysen (se
d. o.) sammanfattas under beteckningen
växttråd. Dessa senare ämnen äro långt mindre
smältbara; hemicellulosa och ren cellulosa
smältes dock nästan fullständigt av idisslare
och hästen, men långt mindre av svinet,
beroende på olikheten i dessa djurklassers
matsmältningsförmåga (se Matsmältning). Ju mer
växttråden förvedats, desto mer avtager dess
smältbarhet. Växttrådhalten i fodermedel medför
därför i regel lägre smältbarhet och
näringsvärde hos fodret (se Cellulosa). Om
kolhydratens näringsvärde, se vidare i art. Fodervärde
och Näring.
Kolhydratsenhet, Kolhydratsvärde. Se
Fodervärde.
Kolik är en sammanfattande benämning på
flera olika, av häftig smärta åtföljda lidanden i
matsmältningsorganen hos hästen. De
viktigaste symtomen äro: en viss oro, hästen skrapar
med framfötterna, sparkar mot buken, kröker
ryggen och har häftiga krystningar, skjuter
benen under kroppen och visar benägenhet
att lägga sig, eller kastar sig våldsamt till
marken, sparkar och vältrar sig. Baken är
vanligen något uppdriven, tarmrörelsen
avstannad, och lyssnar man på bukväggen, kan
stundom ett svagt metallklingande ljud höras.
Foderlusten är upphörd, och sjukdomen
åtföljes alltid av förstoppning.
K förekommer i flera olika former, ss.
kramp-, överfodrings-, förstoppnings-,
väder-och mask-k., vilka dock i regel icke kunna
särskiljas av djurägaren, då därtill fordras särskild
vana och fackkunskap. Då behandlingen i viss
mån bör rättas efter den form, vari sjukdomen
uppträder, bör veterinär fortast möjligt
tillkallas.
Behandling. Vad djurägaren bör göra,
innan veterinär anländer, är att gnida
bukväggarna kraftigt med halmviskor, vilken
behandlings verkan förstärkes genom att
bestänka huden med terpentin (bör dock ej
användas för ädlare hästar med mera ömtålig
hud, då deras oro och våldsamma kastningar
därigenom ytterligare ökas), samt vidare att
hålla buken varm genom att omlägga en dubbel
filt, kvarhållen av två gjordar, att föra ut
hästen på en plats (t. ex. en äng eller åker),
där han ej kan skada sig, om han kastar sig,
att hålla honom i jämn rörelse (dock endast
skritt, hastig rörelse är absolut att förbjuda)
och att söka hindra honom att våldsamt kasta
eller vältra sig, då därigenom lätt förorsakas
magbristning eller tarmvred, som ofta är
anledningen till att sjukdomen får dödlig utgång.
Ett gott medel genast i början, vilket även
utan fara kan användas vid vilken form av
kolik som helst, är 30 g. eter i 300 g. rovolja,
ingivet på en gång, lämpligast ur en vanlig
ölbutelj. Lämpligt är därför, att alltid hava
en eller ett par dylika satser till hands för
händelse av kolikanfall.
Då k. är en mycket oberäknelig sjukdom,
som ofta trots omsorgsfull aste behandling
tager ett dödligt förlopp, bör man söka att på
allt sätt förekomma densamma.
Orsakerna kunna emellertid vara
mångahanda. Till de vanligaste höra förkylning,
t. ex. vid regnigt, kallt och blåsigt väder, varför
hästar, som under dylika förhållanden nödgas
stå ute, böra skyddas genom täcke, vilket
särskilt bör iakttagas vid tiden för
hårfällningen, då hästarna alltid äro mera ömtåliga.
Även bör hästen hindras att dricka kallt vatten
häftigt eller i för stor mängd, i synnerhet om
han är svettig; detta förekommes enklast genom
att låta honom dricka med betslet i munnen
eller genom att lägga en hö- eller halmtapp på
vattnet. En vanlig orsak är överfodring,
genom att hästen på en gång förtärt allt för stor
mängd av något mera svårsmält eller
lättjäsande foder, ss. råg, ärter, färsk klöver,
skämda rotfrukter o. dyl. Användande av
kort hackelse kan föranleda k., emedan den då
ofta svälj es hel och de korta, styva halmstycke*
na verka retande på magens och tarmens
slemhinnor och kunna framkalla inflammation;
hackeisen bör därför åt hästar skäras minst
2—2.5 cm. lång. Alla häftiga ombyten i
utfodringen böra undvikas, och för hästar, som
visat sig särskilt ömtåliga, kan lämpligen
användas ett klifoder, berett genom att utröra
vetekli med varmt vatten till en tjock välling,
som gives ett par gånger i veckan. Även s. k.
normalt melassfoder och sockersnitsel (1—11/2
kg per dag) ha visat sig vara goda medel att
hålla matsmältningen i ordning. För strängt
arbete omedelbart efter fodringen, särskilt i
hastigare takt, har även visat sig kunna
föranleda k. och bör därför alltid undvikas. En
av de vanligare orsakerna är blodpropp (se
d. o.) i den främre krösartären, förorsakad av
en parasitmask (se Inälvsmaskar), s. k.
em-bolisk k , varvid blodtillförseln hindras samt
förlamning i tarmen, stagnation av
fodermassan och tarmvred kunna uppstå. Om
blodtillförseln till tarmen ej på annan väg kan ske,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
