Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gipsrör ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
trängande. Lagras vid låg värmegrad (omkr.
io°C). L. Fr. R.
Gossen i det gröna. Se Adonis.
Gottlandsboskap. Pen gamla inhemska
skogs- eller lantrasen, vilken ännu under förra
delen av 1800-talet var förhärskande i Småland
och på Öland och Gottland, hade längst
bibehållit sig på den sistnämnda ön. Den var
små-vuxen, kon vägde 350—4C0 kg., gulröd, delvis
med vita tecken, hade långt huvud, med långa,
böjda horn, öppen och kantig kroppsbyggnad
med spetsig, stupande länd. Den har ansetts
tillhöra den typ, som betecknats Bos frontosus
(se Nötboskap). Det intresse, som mot slutet
av 1800-talet uppstod för tillvaratagande av de
inhemska lantraserna, ledde även till försök att
förbättra G. genom renavel, men med ringa
framgång.
Gottlandshäst. Se Skogruss.
Goudaost, holländsk ostsort, som allmänt
beredes även utanför sitt hemland. Formen
flat ey lindrisk med avrundade kanter, vikt 2—7
kg. Beredd av helmjölk har den en fet, smidig
konsistens och mild, behaglig arom av syra.
Ofta beredes den av magrare mjölk och får då
en amprare smak. Till mjölken sättes syra eller
renkultur av mjölksyrebakterier, 0.5—2 %,
något större mängd till magrare ost.
Efter-värmningstemperaturen är för helfet ost 40—
42° C, för halvfet 35—380. När ostkornen
blivit fasta och elastiska, samlas de till en hög,
som efter 20—30 min. sönderdelas med en kniv
i stycken, motsvarande en osts storlek; dessa
läggas direkt i formarna, pressas och saltas i
lake. På detta sätt beredd erhåller osten
»hel-osttextur», d. v. s. ovala, regelbundna,
jämförelsevis glesa pipor (se Ostberedning).
L. Fr. R.
Goudron. Se Asfalt,
Gradering. 1. Av jord, se Ägogradering.
2. Av skog, se Bonitering.
Gramineœ. Se Gräs.
Gran, gemensam benämning för några till
fam. Abietaceœ hörande barrträdssläkten,
utmärkta av övervintrande, strödda barr och
kottefjäll med tunn spets.
Vanlig gran, Picea Abies (L.) Karst.,
som har nålformiga, stickande barr och
hängande kottar med icke lossnande kottefjäll,
har till vårt land invandrat österifrån och
förekommer allmänt vild över hela landet utom en
kustremsa i Bohuslän och Halland samt söder
om en linje mellan Hästveda och Örkelljunga
i n. Skåne mot Karlskrona. G. når ungefär
samma höjdgränser som tallen, ibland går dock
g., ibland tall högst upp på fjällsidorna. G.
utmärker sig för stor formrikedom med hänsyn
till kottarnas färg och grenarnas form. I senare
avseendet skiljer man mellan kam-, band-,
plan- och borstgranar. Former med
abnormt reducerat grental äro ormgran,
/. viv gata Jacq., och slokgran, /. viminalis
Spärrm., Former med särskilt rik förgrening
äro klot-, bords- eller p a r a p 1 y- och
pelargranar. I Norrland har g. mera
tjock, ljusgrå, avflarnande bark och korta,
längs stammen nedhängande grenar. I s.
Sverige är barken tunnare och slätare med
brun-aktig eller (hos inplanterad g. från Tyskland)
rödaktig bark, och grenarna stå ut vinkelrätt
eller snett nedåt från stammen.
G. uppträder i såväl rena bestånd som i
blandning med tall. Mera rena gran trakter
finnas i Lycksele och Wilhelmina socknar i
Lappland, Jämtland, Värmland samt i vissa
sydligare bergssträckningar, såsom Hunneberg
och Omberg. Eljes förhärskar barrblandskogen
i s. och mellersta Sverige. G. är ett
höglandsträd, som bäst trives i kuperade områden och
helst förekommer på bergens nordsluttning.
Hon älskar också relativt stor fuktighet i luften
och marken och är ett av våra mest
skuggför-dragande trädslag samt blir härigenom en svår
konkurrent till andra mera ljusälskande träd.
I n. Sverige erövrar g. mark från tallen,
söderut särskilt från ek och bok samt tager
gärna överhand i blandskog, såvida man ej
genom kalavverkning och bränning gynnar
tallens föryngring.
Fruktsättningen börjar tidigt, men
g. bär i allmänhet blott vart 4:e år, och å
fjälltrakterna erhålles grobart frö mer sällan. Fröet
mognar i okt. eller nov. Vid mycket varma
höstar händer, att det utfaller ur kottarna
redan i okt., men i regel spridas fröna först
fram på varen. Fröet är enfärgat brunt, med
Granfrö.
mindre korn (1,000 korn 3.3—4 gr. = 250,000
—300,000 per kg.) i Norrland och större
(1,000 k. 4—6.5 gr. = 150,000—250,000 per
kg.) söderut.
Föryngringen sker bäst genom
blädning (se Skogsbrukssätt). Äldre och skadade
bestånd måste dock kalavverkas, och då man
mera sällan kan ställa fröträd (se d. o.) av g.,
bör i sådant fall odling ske, men då på många
marker går synnerligen långsamt att draga upp
g. genom sådd, användes i allmänhet plantering.
Härvid kommer dock lätt roten i ett för
densamma onormalt läge, och plantorna växa då
synnerligen långsamt under de närmaste åren.
G. har nämligen ett ytligt rotsystem, och
rötterna böra därför från början få inrikta sig på
att växa ut strax under markytan. Emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
