Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fårskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan uråldrig tid. Redan i lämningar från
den yngre stenåldern har man funnit ben av
får, och av de äldsta berättelser från den
förhistoriska tiden synes antagligt, att de redan då
utgjort en viktig del av husdjursbesättningarna.
Under medeltiden var fårskötseln
förhållandevis mycket omfattande och hade betydelse ej
blott för djurens kött och ull, vilken var det
huvudsakliga vävnadsämnet, utan även för
mjölken, vilken användes till ystning.
Fårskötselns vikt framgår av stadganden i Skåne-,
Gottlands-, Upplands- och Södermannalagen.
Fåren voro enligt Olaus Magnus storvuxna,
varom ock den höga laggälden för får vittnar;
enligt Upplandslagen t. o. m. högre än för en ko.
Störst voro de Gottländska, som hade 4 eller
8 horn, under det att de i norra Sverige voro
hornlösa. Såväl svarta som vita djur funnos.
Gustav Vasa, som sökte befordra inhemsk
klädestillverkning, höll stora får hj ordar på
kungsgårdarna och införskrev engelska får till
avelns förbättrande; även hans efterföljare på
tronen till och med Karl XI ägnade
»vandt-makeriet» (klädestillverkningen) och
fårskötseln en kraftig omvårdnad och införskaffade
såväl engelska som tyska får, drottning
Kristina även spanska merinofår.
Under frihetstiden framkallade omsorgen om
den inhemska industrien en uppblomstring av
fårskötseln, för vilken framför allt merinofår
införskaffades i stort antal. Den berömde
ivraren för fosterlandets näringar,
kommerserådet Jonas Alströmer, föregångsman även på
detta område, uppställde en hjord av denna
ras på kungsgården Höjentorp, som av
riksdagen uppläts åt honom och hans arvingar samt
rättsinnehavare till arrende, så länge de ville
uppehålla schäferiet och det i Alingsås anlagda
faktoriet. Här inrättades en herdeskola, vid
vilken på statens bekostnad anställdes en
ekonomidirektör och 6 undervisare eller
pro-vinsialschäfer. Den spanska fårrasen vann ock
så stor utbredning, att vid Alströmers död år
1764 antalet av rena merinofår i landet
uppskattades till 65,369, vartill kommo 23,384
av blandad ras. Rasen hade utvecklats mycket
väl. Samma omvårdnad om aveln fortsattes
under hela 1700-talet och även under Carl XIV
Johans tid, vilken konung införskaffade en
hjord av den berömda franska
Rambouillet-stammen. Även infördes isländska får för
deras grova ulls skull, vilken behövdes för
allmogens vävnader, likasom även högfina
tyska elektoralfår. (Se Merinofår.) För ullens
avsättning anordnades från 1830 en statsfond
för en »ulldiskont», från vilken lån utlämnades
mot pant av ull, samt ett ullkontor i
Norrköping, dit rikets ullhandel samlades på livligt
besökta ullmarknader (från 1831). Från detta
år anställdes även en statens undervisare i
fårskötsel och ullkännedom. Emellertid började
införsel av utländsk ull sänka prisen och
merino-aveln trots allt stöd från statens sida att gå
tillbaka. Försök gjordes nu att införa
grovulliga, köttrika engelska raser, först från 1837
Southdownras, varav åtskilliga stamhjordar
uppställdes, och under 1850- och 1860-talert
även Cotswold, Oxfordshiredown och
Cheviot-raserna, dock huvudsakligen för enskild
räkning. Intresset för fårskötseln var emellertid
i starkt avtagande. Riksdagen avslog 1863
proposition om ett mindre anslag för inköp av
avelsfår och indrog det sedan 1831 för fåravelns
och ullproduktionens främjande anvisade
kre-ditivet, varmed ock ulldiskonten och
ullkontoret i Norrköping upphörde. Emellertid
beviljade följande riksdag 1866 mindre anslag till
avelsdjur till Jämtland, dit Cheviotfår
anskaffades, och till Gottland, där den gamla
stamhjorden av urartade »strelitzer»-ras ersattes
med Cheviotfår å Roma kungsgård. År 1871
beslöts emellertid försäljningen av statens
kvarvarande stamschäferier, med undantag
dock för den nyuppsatt a Cheviothj orden å
Roma, och 1881 blevo de inflytande medlen,
omkring 22,000 kr., sammanslagna med
Stam-holländerimedlen till Fonden för svenska
hornboskapens och fåravelns förädling (se d. o.).
Även från hushållningssällskapens såväl som
från enskildas sida har sedan så gott som intet
åtgjorts för fåravelns förbättring, och landets
fårstock har alltjämt minskats, ända tills
den genom världskriget framkallade bristen
på ull åter uppväckte intresset för fårskötseln,
vilket funnit uttryck dels i under Fåravel
nämnda statsanstalter för densamma, dels
bildande av Svenska fåravelsföreningen för
avelns ledning och ullens avsättning.
Antalet får i Sverige var
1 "■ 1’ —
Pr 1000
Pt 100
Å r
Stycken
inb.
ha. åker
IC7I .... 1805 ....
560,000
622
___
I,2l6,000
500
— I
1850 .... 1875 ....
1, c $0,000
1,609,000
445 3<57
60
1900 . . . .
I,26l,0O0
2A6
269
36
1919. • . .
1,564,000
41.3 1
Antalet av får har således i Sverige likasom i
flertalet andra länder intill senaste tid minskats
i jämnbredd med jordbrukets framsteg, men
är mycket olika i olika delar av riket. Största
antalet i förhållande till folkmängden finnes i
landets kargare och skogrikare delar. Främst
komma vissa delar av Gottland med mellan
1,000 och 2,600 får per 1,000 inbyggare,
Sorsele lappmark i Västerbotten (med 1,300),
stora delar av Jönköpings, Kalmar och
Jämtlands län med 500—1,000 st. per 1,000 inb.
Minsta antalet finnes i landets fruktbara
slättområden, ss. i Bohuslän (med omkring 200),
Stockholmstrakten och Skånes slättbygd (med
mindre än 100 per 1,000 inb.).
Vid jordbruk med under 2 ha. åker var antalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
