Lantmannens uppslagsbok / 305 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fosfat - Fosfatider - Fosfoprotein - Fosfor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ton	Ton fosforsyra
Benmjöl	7,789	2,000
Superfosfat	118,999	21,400
Thomasfosfat	37,153	5,200
Summa	28,600

eller i medeltal ej fullt 8 kg. fosforsyra per ha.
åker mot omkring 1.25 kg. kväve och 4.5 kg.
kali. Om de olika f.-gödselmedlens
framställning, egenskaper och användning, se under
deras namn.

Gödselfosforsyrans
tillgodogörande av grödorna beror ytterligare
av flera omständigheter, ss. 1. Gödselmedlets
finfördelning, i det att den för den särskilda
fosfatformen utmärkande lösligheten fullt
inträder först vid stark finfördelning; denna plägar
i de i vatten olösliga fosfaten mätas genom deras
halt av finmjöl, varmed vanligen menas
det som går genom en sikt med 0.2 mm. maskor
(Kahls normalsikt N:o 100). 2. Jordens
fosforsyrehalt, i det att det visat sig, att
skördeökningen blivit mindre i på fosforsyra starkt
utsugen än i fosforsyrerikare jord, vilket
förklaras därmed, att av den tillförda fosforsyran
en större eller mindre del åtgått för att mätta
jordens lediga absorptionsförmåga. Å andra
sidan avtager eljes verkan av den upptagna
mängden fosforsyra, likasom av andra näringsämnen,
med mängden av ämnet som tillföres (se
Intensitet). 3. Jordens reaktion: ju mer surt
reagerande jordvätskan är, desto lättare lösas
trifosfaten t. ex. råfosfat, benmjöl och fällt
trifosfat (i precipitat), som äro olösliga i basiskt
reagerande jord (se Benmjöl). 4. Fysiologiskt
sura gödselmedel, ex. svavelsyrad ammoniak
likasom även kalisalt, befordra lösningen av i
markvätskan svårlösliga fosfat. 5. Bakterier
medverka till dessa fosfats löslighet, antagligen
genom sina sura avsöndringar. 6. Jordens
fuktighet inverkar på tillgodogörandet, särskilt
av de i vatten olösliga fosfaten. 7. Olika
växtarter hava olika förmåga att upptaga
fosforsyra, baljväxter i allmänhet större än stråsäd.
8. Tiden för fosforsyregödselns spridning och
inblandning i jorden har stort inflytande på
verkan särskilt av svårlöslig f., som behöves
längre tid för de upplösande faktorernas verkan.
I allmänhet är tidig fosforsyregödsling att
förorda, för vårsäd har dock gödsling på hösten
i allmänhet icke visat sig fördelaktigare än
vårgödsling.

Fosforsyran absorberas mycket
starkt i jorden och sprider sig föga.
Fosforsyregödsel bör därför noga inblandas i hela
jordmassan och passar ej som övergödsling. Då
ingen fara för uttvättning av fosforsyra finnes,
kan denna givas i förråd, räckande för flera
grödor. Detta bör så mycket hellre ske, som
ett överskott av f. i jorden giver större utsikt
till kvävegödsels fulla tillgodogörande och
påskyndar grödornas utveckling och sädeskärnans
matning. Fosforsyregödsling är därför särskilt
av vikt på kväverik jord, och där växttiden
knappt medgiver sädens fulla mognad.

Fosfatgödslings verkan visar sig
på flera sätt. På fosforsyrebehövande jord
medför lämplig fosfatgödsling vid närvaro av
tillräckliga mängder av övriga nödvändiga
näringsämnen en ökning av skörden, som dock
växlar så mycket efter åtskilliga förhållanden,
att några medeltal för skördeökningen i
förhållande till gödslingens mängd ej löna sig att
anföra. Därjämte är dylik gödsling ägnad att
medföra hastigare utveckling och mognad samt
större mängd kärna i förhållande till halm,
varmed följer minskad fara för liggsäd och
bättre motståndskraft mot åtskilliga parasiter,
som gynnas av en frodig utveckling av grödan.
F.-gödsling förändrar växtbeståndet i fleråriga
vallar och betesmarker, i det att baljväxterna
ökas på gräsens bekostnad.

Efterverkan av f. har vid försök visat
sig under 4—5 år, utan avgjord skillnad för olika
slag av f.

Fosfatider och lecitiner kallas en
grupp av mycket sammansatta, fettliknande
organiska ämnen, vilka äro en sammanslutning
mellan glycerin och kolin med fettsyror och
fosforsyra. De äro ytterst allmänt spridda i
såväl växt- som djurkroppen, och anses
förekomma i alla livskraftiga celler, men alltid i
små mängder; hos växterna finnas de isynnerhet
i de delar, som äro avsedda för fortsatt
utveckling, ss. frön och knoppar, och i unga livligt
växande växtdelar, hos djuren mest i äggula,
hjärnan, nerver, röda blodkroppar m. fl. av
de viktigaste livsorganen. De anses hava stor
betydelse för tillväxten, men sättet för deras
verkan är mycket litet utredd. Betets kända
gynnsamma inverkan på unga djurs utveckling
anses väsentligen bero på det späda gräsets
halt av lecitiner, varför ock talar det
förhållandet, att kalvar, vars utveckling försämras,
om de från bete sättas på höfodring, åter vinna
i livskraft, om de som tillskott få linfrömjöl,
som är rikt på lecitin. Ärter, vicker och bönor
äro rika på lecitin, oljekakor och säd innehålla
föga därav. Bland animala livsmedel äro
äggula och mjölk rika på dessa ämnen, men vid
uppkokning av mjölk förstöras de till stor del,
och detta anses vara en orsak till att unga djur
ofta utvecklas mindre väl vid uppfödning med
kokt mjölk.

Fosfoprotein. Se Äggviteämnen.

Fosfor, kemiskt tecken P, är ett enkelt
ämne, som ej finnes fritt i naturen men ingår
som beståndsdel dels i fosforsyrade salter
(fosfat), se d. o., dels i ett antal organiska ämnen,
som äro av den största betydelse för växt- och
djurvärlden.

Fri f. finnes i 2 former: a) Gul f., ett
gulaktigt, vaxlikt, svagt genomlysande ämne,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>