Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkorn - Ensittarelag - Enskiftesbruk - Enspännare - Ensädesbruk - Entita - Entomologiska anstalten - Enzooti - Enzym - Ephestia - Epichloe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Enkorn. Se Vete.
Ensittarelag. Se Nyttjanderätt.
Enskiftesbruk. Se Växtföljd.
Enspännare. Se Anspann.
Ensädesbruk. Se Växtföljd.
Entita. Se Mes.
Entomologiska anstalten. Se Centralanstalten.
Enzooti, djursjukdom, som årligen
återkommer inom en viss ort eller i vissa
besättningar, beroende på särskilda förhållanden
därstädes hos jordmån, växtlighet eller på
platsen förefintlig smitta. Enzootier äro ej
alltid smittsamma. Bland vanliga enzootier
äro sommarsjuka, elakartad katarralf eber,
benmjukhet eller benskörhet, igelsjuka.
Motsvarande sjukdomar hos människa kallas
endemi. Sådan är frossa. Jfr Epizooti.
Enzym. Vid alla kemiska omsättningar
inom såväl djur- som växtcellen förmedlas de
olika reaktionerna av s. k. enzym (förr oftast
benämnda ferment = jäsningsväckare).
Dessa kunna i många fall isoleras från cellerna
och verka oberoende av dem samt kunna även
efter cellens död vara verksamma, ss. vid döda
cellers självupplösning (autolys). Man skiljer
mellan endo- och ektoenzym, alltr
eftersom de verka uteslutande inom cellen
eller förmå diffundera (sprida sig) genom
cellväggen och sålunda verka även utanför denna.
E. kunna uppfattas som kroppar, vilka äro i
stånd att utlösa kemiska processer, som av sig
själva sträva att komma i gång men vid närvaro
av speciella e. förlöpa ofantligt mycket
snabbare, utan att enzymet ss. sådant deltager i
reaktionen. Det är således en verkan, som visar
stora likheter med den, som åstadkommes av
de oorganiska katalysatorerna.
Karakteristiskt är, att varje särskilt e. förmår inverka på
blott vissa bestämda ämnen eller
ämnesgrupper. E. Fischer har träffande liknat dem vid
nycklar, som passa blott i vissa motsvarande
lås.
Enzymens kemiska natur är
ännu okänd, enär man hittills ej lyckats
framställa något sådant i fullkomligt rent tillstånd.
En del av dem anses vara av äggviteartad
natur. Vissa egenskaper äro gemensamma för
en stor del e. Sålunda kunna många efter
extraktion med vatten utfällas ur lösningen
med vissa neutralsalter, absolut alkohol,
aceton etc., och kunna på detta sätt
tillvaratagas, torkas och förvaras i pulverform med
bibehållande till en tid av sina karakteristiska
egenskaper. De verka i regel hastigast vid
35—50° C. men förstöras hastigt vid högre
värmegrader. I pulverformigt, fullkomligt
torrt tillstånd kunna de dock upphettas ända
till 100° utan att förstöras. De förstöras även
av vissa sådana ämnen, som äro
bakteriedödande, men vissa antiseptiska ämnen, ss.
kloroform, salicylsyra, toluol, tymol, inverka föga
eller ej alls på dem. Karakteristiskt för e. är.
att de, även om de själva förefinnas i blott
ringa mängd, förmedla den för dem
egendomliga förändringen av hart när obegränsade
mängder av de ämnen, på vilka de inverka.
Således förmår en löpetablett, stor som en
i-öring och till mer än 95 % bestående av
koksalt, koagulera (löpsätta) 100 l. mjölk.
Efter deras olika verkan skiljer man mellan:
1. Hydrolytiska e., vilka
sönderdela vissa sammansatta organiska ämnen i
deras enklare delar under upptagande av
vatten. Hit höra:
a. proteolytiska (äggvitespjälkande),
ss. de i matsmältningsorganen förekommande
pepsin, trypsin och erepsin; b.
kolhydratspjälkande, ss. amylas (diastas) och
ptyalin, som sönderdela stärkelse, cellulas, som
spjälkar cellulosa, samt mältas,.läktas och
in-vertas, som sönderdela malt-, mjölk- och
rörsocker; c. glykosidspjälkande, ss.
emulsin, myrosin; d. fettspjälkande,
lipaser, samt urinämnespjälkände,
ureaser.
2. Koagulerande, som utfälla (löpna)
äggviteämnen: löpe (chymosin), fibrinferment,
pektas.
3. Jäsningsenzym l. zymaser.
4. Oxiderande e., oxidaser, peroxidaser.
5. Reducerande e., reduktaser; samt
6. Katalaser, som sönderdela
vätesuperoxid.
Bland de äggvitespjälkande märkas särskilt
löpe och pepsin, som båda överföra
äggviteämnen i vattenlösliga peptoner, löpet
dessutom koagulerande mjölkens ostämne, och
som verka bäst vid sur reaktion, samt det av
bukspottkörteln avsöndrade trypsinet
och det i tarmkanalen förekommande
erepsinet, vilka vid alkalisk eller neutral
reaktion sönderdela peptonerna vidare till
aminosyror, varav organismen åter uppbygger sin
kroppsäggvita. Jfr Matsmältning.
Av kolhydratspjälkande e. äro särskilt
viktiga det i groende frön (malt) förekommande
amylas samt ptyalin i spotten, vilka
båda sönderdela stärkelse till dextrin och
maltsocker; vidare invertas, som överför
rörsocker till invertsocker (blandning av
druv-och fruktsocker), zymas, som för jäser
druvsocker, frukstocker och mannos; maltas,
som spjälkar maltsocker till druvsocker, samt
laktas, som spjälkar mjölksocker i
druvsocker och galaktos. De fettsönderdelande
lipaserna spjälka fettämnen i glycerin och fria
fettsyror.
Oxidaser och reduktaser äro av
stor betydelse för cellens andning och för i
densamma försiggående reduktionsprocesser,
såsom kolhydratens förvandling till
fettämnen. Chr. Barthel.
Ephestia. Se Kvarnmått.
Epichloe. Se Kolvsjuka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
