Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Disposition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sädesslag men ej havre. Som abnorm
inre d. betecknar man, att en växts
mottaglighet ökas genom att den på något sätt
skadats; så göra t. ex. frost- och hagelskada
fruktträden mera mottagliga för svampkräfta,
insektskador på äpplen och päron öka deras
mottaglighet för fruktmögel och pricksjuka.
Yttre d. Milda, regniga höstar gynna
klöverrötans härjningar; kalla, regniga vårår
befordra skorv å fruktträd; varm, regnig
försommar gulrost och fruktträdsmögel.
Odlingsplatsens läge har stort inflytande på
mottagligheten för sjukdomar, i det att skuggigt,
låglänt, fuktigt, instängt läge befordrar
svampparasiters utveckling till följd av att dessa
gynnas av fuktighet och svag belysning och
växterna därigenom bliva svaga och sent
utvecklade. Hård skorpa i jordytan befordrar
bakteriesjukdomar hos rotfrukter. På lätt,
mullrik jord inträffar lätt uppf rysning på
varen. Jordens olika näringshalt inverkar så,
att t. ex. kväverik jord befordrar såväl
parasitangrepp som frostskador, god tillgång på kali
och fosforsyra gör däremot växterna
motståndskraftiga, kalirikedom även mot frost
genom ökad sockerhalt (se Frostskada). Stark
alkalisk beskaffenhet hos jorden gynnar vissa
sjukdomar, ss. graf läcks juka hos havre och
skorv hos potatis. Rotbrand hos betor och
klumprots juka hos rovor och kålväxter
uppträda däremot mest på kalkfattig jord. Vilda
växter, som pläga angripas av sjukdomar, för
vilka även odlade arter äro mottagliga, kunna
göra en jord olämplig för dessa senare. Sålunda
gör allmän förekomst av åkersenap, som ofta
lider av klumprots juka, odling av rovor, som
även angripas av denna, mindre säker.
Berberisbuskar i åkrarnas närhet befordrar svartrost
å alla sädesslag och vägtorn kronrost på havre,
starrarter rost på krusbär o. s. v. Olämplig
växtföljd, ofullkomlig bearbetning av jorden,
olämplig såningstid och såningssätt kunna även
befordra både parasitära och fysiologiska
sjukdomar. E. H—g.
2. Hos djur. D. för sjukdom betecknar
den mindre motståndskraft mot
sjukdomsorsaker, som gör, att somliga individer lättare än
andra angripas av sjukdom och vissa individer
äro alldeles oemottagliga (immuna) för
densamma. Särskilt vid smittsamma sjukdomar
visar sig den olika motståndskraften däri, att
somliga av djuren i en besättning, ehuru
likasom de övriga utsatta för smitta, förbliva
friska eller blott lindrigt angripas, under det
att andra genast insjukna och lätt duka under.
I detta fall är förklaringen, att då
sjukdoms-alstrande bakterier inkommit i kroppen, inom
denna bildas vissa ämnen, som verka dödande
på bakterierna eller motverka deras
utveckling. Ju hastigare och i ju större mängd
kroppen förmår alstra dylika motgift, desto förr
övervinnes sjukdomen, och sedan en tillräcklig
mängd därav bildats, är kroppen för längre
eller kortare tid, i vissa fall för alltid,
oemottaglig (immun) för sjukdomen. Jfr Immunitet.
Olikheten i d. kan då tänkas bestå däri, att
förmågan att bilda motgift är olika starkt
utvecklad eller saknas, men den kan även bero
på olika styrka hos själva vävnaderna. Genom
friska, normalt utvecklade slemhinnor kunna
bakterier endast med svårighet intränga, men
äro de skyddande slemhinnorna svagt
utvecklade eller i vissa avseenden ofullständiga, kan
upptagandet av smittämnen därigenom
underlättas.
Även i andra avseenden kan en mindre god
utveckling av vävnaderna utgöra en viss d.
för sjukdomar: en lösare struktur (byggnad)
hos benvävnaden eller hos senor och band kan
göra ledgångarna mindre hållbara och sålunda
lättare utsatta för sjuklighet även vid
obetydliga ansträngningar. Även felaktiga
benställningar och svagt byggda eller oriktigt formade
ledgångar, varigenom trycket ojämnt fördelas
och abnorma brytningar uppstå, kunna försvaga
hållbarheten och sålunda betraktas som en viss
d. för sjukdomar. Ju mer normalt från
fysiologisk synpunkt organismen är utvecklad och
ju bättre de olika organen sålunda samverka,
samt ju mer korrekt kroppsbyggnaden är,
desto större är också förmågan att avvärja
sjukdomsorsaker och desto hållbarare vid
användning för olika ändamål.
Det naturvidriga levnadssätt, som våra
husdjur ofta tvingas att föra, motverkar dock
alltför ofta fullt normal utveckling, i det att
organen hämmas i sin utveckling, under det
att verksamheten i andra onaturligt uppdrives.
För mycket stillastående i kvava och osunda
ställar hämmar t. ex. utvecklingen av såväl
andnings- som blodomlopps- och rörelseorganen,
varemot tillräcklig rörelse i det fria stärker
deras verksamhet och därigenom främjar en
sund blodbildning och ämnesomsättning, som
är första villkoret för en normal utveckling.
Rörelsen bidrager även att framkalla de
proportioner och vinkelförhållanden mellan de
olika skelettdelarna, som betinga en korrekt
kroppsbyggnad. — Även felaktigheter i
utfodringens sammansättning, ss. brist på
behövliga mineralämnen, kan förorsaka
abnormiteter i utvecklingen och vävnadernas
sammansättning och sålunda bidraga till uppkomsten
av viss sjukdomsdisposition. Särskilt under
den egentliga utvecklingsperioden äro djuren
mest känsliga för de yttre förhållandenas
inflytande, och det är därför då, som ett
onaturligt levnadssätt har den skadligaste
inverkan, likasom man under den tiden
genom en i alla avseenden rationell
uppfödning och vård bäst kan befordra en fullt
normal utveckling och sålunda motverka d.
för sjukdomar. Då orsakerna till dylik d. i
många fall kunna vara ärftliga, är det av
vikt att genom noggrant urval av avelsdjur
sörja för att man ej erhåller djur med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
