Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brunn - Brunrandsjuka - Brunst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mejeri, kan inströmma, och således aldrig nära
invid eller nedanför dylika ställen. Där
vattentillgång ej lätt kan påvisas genom grävning,
sökes lämplig plats för b. lättast med ledning
av markens ytformation, jordlagrens lutning
o. s. v., varvid topografiskt sakkunnig
lämpligen rådfrågas och borrning användes för
undersökningen. Denna bör helst göras på
eftersommaren efter torkperiod, för att
trygghet skall finnas, att ej påträffad vattentillgång
utsinar. För uppletande av vattenådror
användes stundom slagruta (se d. o.) ej sällan med
god framgång. Där vattnet påträffas inom
måttligt djup, uppgräves vanligen b. och
muras. Den bör uppgrävas så djupt, att
vattnet står minst i meter djupt även under torka.
Vid grävningen förekommes ras av väggarna
genom av ramar på insidan stödda plankor,
som neddrivas, i den mån grävningen fördjupas.
Skall grävningen fortsättas över planklängden,
så anbringas en ny plankskoning innanför
den första, varigenom brunnens nedre del
blir något trängre än upptill. Sedan tillräckligt
djup nåtts, lägges en stadig krans, hoptimrad
av tjärad plank eller timmer på botten som
underlag, och därpå muras i rundel antingen
kallmur, av naturlig sten, minst 1/2 meter
tjock eller ock 1/2 stens mur av för ändamålet
format brunnstegel utan bruk. Plankskoningen
uppdrages helst i den mån murningen sker,
och bakom muren packas med grus.
Där jorden är lös och har benägenhet att
flyta, börjar murningen helst, sedan blott en
grop i ytan grävts, och brunnen sänkes genom
utgrävning under muren och påmurning
ovantill. Bottenkransen göres i detta fall av flera
lag och tillspetsad utåt, så att den lättare
nedtryckes i jorden, vilket än mer befordras
om utgrävningen vidgas något neråt. Det
brukas i detta fall även att gjuta b. av
cementbruk med armering utgående från
bottenkransen likasom ock att sätta b. av
färdiggjutna rörformiga sektioner. — Vid dagytan
bör marken kring brunnsöppningen vara något
upphöjd, så att vatten ej rinner in i brunnen,
och öppningen täckes av ett brunnskar av
plank eller cement, vari pumpen fästes. Ju
större omsättningen av vatten i en brunn är,
desto renare håller det sig. Med ej alltför långa
mellantider bör den rensas, och om man för
detta ändamål behöver gå ned i honom, bör
luften först undersökas genom att nedsänka
ett brinnande ljus. Slocknar detta, tyder det på
närvaro av större mängd kolsyra, som verkar
kvävande.
Där vatten träffas först på större djup, blir
i allmänhet billigast att nedslå en rörbrunn,
ett järnrör med stålspets och nedtill
genombrutet och försett med metallduk, som släpper
genom vatten men ej sand. Sedan tillräckligt
vattenförande lager uppnåtts, insättes en
pump i röret.
I dylika rörbrunnar stiger stundom vattnet
upp till ytan av eget tryck (artesisk b.),
beroende på att brunnen nedträngt i ett jordlager,
där vattnet står under tryck från högre terräng.
Rörbrunnars borrning såväl som
diamantborrning i berg bör överlåtas åt fackkunnigt
folk.
2. B. vid täckdikning. Se Dikning.
Brunrandsjuka. Se Strimsjuka.
Brunst. De företeelser, som hos det
könsmogna, fortplantningsdugliga hondjuret stå i
samband med äggets mognad och avgång ur
äggstockarna, och som avse att gynna dess
befruktning och vidare utveckling till foster,
benämnas, liksom de yttre tecknen på dessa
processer, brunst. Uttrycket användes
stundom även som liktydigt med könsdrift
hos bägge könen. Under riklig tillströmning av
blod till äggstocken och de övriga delarna av
könsorganen brista en eller flera äggblåsor
(»Graaf’ska bl. — se Könsorgan) innehållande
mogna ägg, vilka upptagas av äggledarens
mot äggstocken vettande, öppna, med ett
fransat bräm försedda ända
(»modertrumpeten») och småningom förflyttas genom
äggledaren in i livmodern. För att förbereda äggets
fästande och utveckling därstädes, i den
händelse det blivit befruktat (vilket antages
vanligen ske vid passagen genom äggledaren),
har livmoderns slemhinna i samband med den
ökade blodtillströmningen undergått vissa
förändringar: starkt förtjockats, avsöndrat
rikligt med slem, avstött ytligare liggande
celler och lämnat genomträde för vita
blodkroppar samt hos vissa djur (bland husdjuren
framför allt hunden) även genomsläppt blod.
Utåt ge sig dessa processer tillkänna genom
ansvällning och ökad värme hos könsdelarna,
rodnad av skidslemhinnan samt avgång av
slemmigt, ofta blodstrimmigt flöde. Dessutom
visar djuret vanligen tecken till oro, förlorar
foderlusten, tränger sig mot spiltbalkarna,
piskar med svansen, öppnar och sluter
blygdläpparna (sto), »rider» på sina kamrater (ko)
etc. Mjölkavsöndringen hos kor minskar
vanligen, och mjölken får ibland en salt eller besk
bismak. Stundom iakttagas inga eller endast
obetydliga orostecken — »stilla» b. — Brunsten
varar hos häst och idisslare 1—2 dagar, hos
svin ofta något längre, hos hund omkring 1
vecka. Parningsbegäret hos hondjuren inträder
ofta först mot slutet av brunstperioden eller
är då starkast. Har befruktning ägt rum,
inträder i regel icke någon ny brunstperiod förrän
en viss tid efter fostrets framfödande — 5—9
dagar för sto, 3—4 (—6) veckor för ko, 4—8
veckor för svin och omkring 6 (en och en halv—7)
månader för får. Någon gång visa dock
djuren b. t. o. m. upprepade gånger trots
förevarande dräktighet. Har befruktning ej
inträtt, återkomma brunstperioderna med
tämligen regelbundna mellanrum — hos sto och
ko var 3:e (—4:e), hos får och svin vanligen
var 3:e vecka. Under mellantiderna mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
