Lantmannens uppslagsbok / 146 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodomlopp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Blodet framdrives av hjärtat i långa
rör, s. k. blodkärl, vilka förgrena sig
mer och mer för att slutligen upplösa sig i ett
fint nätverk av mycket smala och tunnväggiga
blodkärl, s.k. kapillärer el.
hårrörskärl. Dessa förena sig sedan till allt större
och större kärl, i vilka blodet åter flyter till
hjärtat.

De kärl som leda blodet från hjärtat kallas
artärer, de som leda blodet till hjärtat
benämnas vener. Men det finnes i en
däggdjursorganism tvenne olika kapillärsystem,
ett i lungorna för gasutbyte med luften och ett
i kroppens alla delar för ämnesomsättningen.

Schematisk bild över blodomloppet efter du Bois-Reymond, Physiologie des Menschen und der Säugetiere. Arteriellt blod markerat med streckning. Venöst blod markerat med svart. C = hjärta; P = lungor, J = tarm, H = lever, R = njurar, K = kroppskapillärer, L = lymfkärl, stora bröstgången, Ah = leverartär.

Då man vill granska blodets gång i kroppen,
blodomloppet, kan man som utgångspunkt
välja hjärtat. Genom rytmiska
sammandragningar av dettas bägge förmak och kamrar
drives blodet ur hjärtat ut i blodkärlen. Det
blod, som vid kontraktionen finnes i högra
kammaren, flyter ut i den stora
lungpulsådern, som går till lungorna och förgrenar
sig i dess kapillärnät (se Andningsorgan).
Dessa fina kapillärer gå i lungblåsornas tunna
väggar, varigenom blodkropparna i det venösa
blodet bli i stånd att avgiva sin halt av kolsyra
och laddas med syre ur luften, varigenom det
blir ljusrött, arteriellt (se Blod).
Lungkapillärerna samla sig sedan till fyra stora vener,
som mynna in i vänstra hjärthalvans förmak.
Denna blodets väg från högra hjärthalvan
genom lungkapillärerna tillbaka till vänstra
hjärthalvan kallas för »lilla
kretsloppet». Från vänster förmak flyter blodet till
vänster kammare och vidare genom stora
kroppspulsådern (aorta) genom
ständiga förgreningar till kapillärerna i
kroppens alla olika organ. I dessa förgreningar sker
utbytet av det syre, blodet fick i lungorna, mot
kolsyra, vidare avlämnas nya näringsämnen
och upptagas förbrukade sådana. Utbytet
sker dels genom transsudation, dels genom
osmos. Blodet får nu mörkare färg genom
kolsyrehalten, blir »venöst». — Från kapillärerna
samlas blodet i allt större vener, som slutligen
förena sig i två, den övre hålvenen från
kroppens främre (övre) delar och den nedre
hålvenen från kroppens bakre (nedre)
partier. Dessa vener mynna i högra förmaket,
och så är blodet åter i hjärtat, har fullbordat
»stora kretsloppet».

En del blod, det som kommer från mage,
tarmar, mjälte och bukspottkörtel, går ej direkt
till nedre hålvenen, utan först genom en stor
ven, portådern, in i levern, där
portådern upplöser sig i en massa kapillärer. Dessa
kapillärer förena sig sedan till några vener, som
mynna ut i nedre hålvenen.

Artärer (pulsådror), d. v. s. blodkärl med
blod, som flyter från hjärtat, ha alltid
arteriellt blod, utom i stora lungpulsådern och
dess förgreningar, där blodet är venöst. Å
andra sidan hava venerna, d. v. s. de
blodkärl, i vilka blodet flyter till hjärtat, alltid
venöst blod utom i de vener, som gå från
lungkapillärerna till vänstra förmaket. I dessa
vener är blodet arteriellt.

Eftersom hjärtat arbetar med rytmiska
kontraktionen kommer blodet att flyta fram
stötvis, i stora vågor, puls. Genom motståndet
i kapillärerna utjämnas dessa puls vågor,
härigenom kommer blodet i venerna att flyta
jämn ström.

När hjärtat sammandrager sig och sänder
ut en ny blodvåg, måste ett visst icke
obetydligt tryckmotstånd övervinnas i aorta.
Blodtrycket avtager i kärlsystemet, ju längre från
hjärtat man räknar, alltefter som drivkraften
förbrukas, för att slutligen i kapillärerna vara
mycket ringa. I venerna sjunker blodtrycket
ytterligare, blir negativt, d. v. s. övergår till
sugning. Detta kan vid skador å exempelvis
de stora halsvenerna ha en viss betydelse, i
det luft kan sugas in i blodet och orsaka hastig
död. Djur äro dock ej på långt när så känsliga
häremot som människor. Sugningen, som är
av mycket stor betydelse för blodets
återströmning till hjärtat, orsakas till största delen
av, att de elastiska lungorna sträva att minska
sin volym, varigenom platsutrymmet i
brösthålan blir större och trycket i bröstkorgen
negativt.

Blodströmmens hastighet är mycket olika,
störst i artärer och vener och minst i kapillärer.
Både trycket och hastigheten växlar mycket,
beroende på såväl naturliga som sjukliga
förhållanden. Är en kropp i arbete, måste
omsättningen gå hastigare, d. v. s. blodet måste flyta
snabbare, och likaså om ett organ är sjukt,
måste det förses med betydligt mer blod än
normalt. Dessa förhållanden regleras dels
genom förändring i kärlens volym, kärlens vidd,
dels genom ökat hjärtarbete med kraftigare
och hastigare kontraktioner. I kärlväggarna
finnas cirkulära glatta muskeltrådar, som kunna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>