Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äggviteämnen i allmänhet, ej genomtränga
detsamma utan kvarhålles i blodkropparna
och kommer under normala förhållanden ej
ut i blodplasmat. Sönderspränges
»blodkroppsmembranen», eller upplöses den genom
inverkan av vissa ämnen (syror, alkalier, fettlösande
ämnen såsom eter, ormgift etc.) i tillräcklig
koncentration, så träder blodfärgämnet ut i
plasmat och rödfärgar detta (»hämolys»). —
De röda blodkropparnas och därigenom även
blodets viktigaste beståndsdel är
hämoglobin, vars mängd uppgår till 30—45 % av de
normalt vattenhaltiga blodkropparnas och
till omkr. 15 % av blodets vikt. Det är ett
med vacker röd färg i vatten lösligt,
kristalliserande, järnhaltigt (0,3 %) äggviteämne,
tillhörande den grupp av sammansatta sådana,
som benämnas kromoproteider (se
Äggvite-artade ämnen). Det kan lätt (t. ex. genom
inverkan av utspädda syror eller baser, genom
upphettning etc.) klyvas i ett enkelt
äggviteämne, globin, och en mindre mängd av ett
rött, järnhaltigt färgämne,
hämokromogen, som med begärlighet upptager syrgas,
därmed bildande en förening, hämatin, varur
syret åter med lätthet kan frigöras. Häri
ligger förklaringen till de hämoglobinhaltiga
röda blodkropparnas, jämväl blodets, förmåga
att tjänstgöra som transportmedel för syrgas
mellan lungorna och kroppens vävnader.
Föreningen mellan hämoglobin och syre kallas
oxihämoglobin och giver det från
lungornas blodkapillärer till hjärtat
återvändande arteriella (syrsatta) blodet dess
ljusröda färg. Då detta b. genomströmmar
blodkapillärerna i kroppens vävnader, förlorar
det där en stor del av det vid hämoglobinet
bundna syret och återkommer till hjärtat som
mörkrött, venöst b., vilket sålunda
innehåller en stor del av sitt färgämne som
»reducerat» (syrgasfritt) hämoglobin (se Andning).
För att kunna överföra de störa mängder syrgas,
som krävas för ämnesomsättningen inom
djurkroppen, erfordras en stor mängd röda
blodkroppar. Deras antal uppgår (hos de
varmblodiga djuren) till 5—10 miljoner per mm3.
b. Genom sin litenhet och sitt stora antal få
de tillsammans en ofantligt stor yta, vilket
för ett snabbt utbyte av syrgas mellan
hämoglobinet i deras inre och det dem omgivande
blodplasmat är synnerligen förmånligt. — De
vita blodkropparna förekomma i flere olika
former, alla dock kärnhaltiga (äro således,
till skillnad från de röda, celler i eg. mening).
De förefinnas normalt i väsentligt mindre
mängd — 1 vit på 500—1,000 röda — och
utmärkas av att de kunna skjuta ut och åter
draga in utskott av sitt protoplasma, med
tillhjälp av sådana utskott intränga i och
förflytta sig genom trånga cellmellanrum och
vandra ut ur blodkärlen in i omgivande
vävnader. Så sker t. ex. vid alla skador på
vävnader, framförallt vid inträngande av
varbakterier i dessa. Av de företeelser, som inträda
som följd av sådan åverkan, och som
sammanfattas under benämningen inflammation (se
d. o.), är den rikliga utvandringen av vita
blodkroppar den viktigaste. Vissa former av
dessa spela nämligen en stor roll i
djurorganismens skyddsverksamhet mot skadliga
inflytelser genom sin förmåga att i sig upptaga
och döda bakterier samt att alstra och avgiva
»skyddskroppar» till organismens försvar mot
sådana. Den tredje formen av blodkroppar,
blodplattorna, mycket små, till antal
växlande bildningar, äro till egenskaper och
betydelse ofullständigt kända. —
Blodplasmat innehåller som viktigaste organiska
beståndsdelar tre äggviteämnen,
serumalbumin, serumglobulin och
fibrinogen. Det sistnämnda, som
förekommer i helt liten mängd, är ett globulin (se
Äggviteartade ämnen). Så länge blodet är
inneslutet inom de normala blodkärlens
väggar, är fibrinogenet flytande, men bragt i
beröring med sårytor eller främmande föremål
(vid vilka det klibbar) stelnar det snabbt till
en sammanhängande, mjuk massa (levrar sig,
bildar en blodkaka, ett blodkoagel).
Härigenom tilltäppas de vid sårande av kroppens
vävnader öppnade blodkärlen — åtminstone
de finare av dessa —, varigenom större
blodförluster hindras. (Jfr Blodstillande medel.)
Blodets levrande antages vanligen uppkomma
därigenom, att ett i blodplasmat förekommande
enzym, som blir verksamt, då b. berör
främmande ämnen, därvid utfäller fibrinogenet som
ytterst fina, hela blodmassan nätformigt
genomsättande trådar, vilka sammanhålla
blodkropparna. Stelnat b. avskiljer efter någon
tid en gulaktig vätska, blodserum, i det
att blodkakan sammandrager sig. Serum har
samma beståndsdelar som blodplasmat, så
när som på att det saknar fibrinogen. Då man
vid tillvaratagande av b. vid slakt vispar
detsamma, utfälles fibrinet på det föremål, som
användes för omröringen, varigenom blodets
stelnande förebygges. Bland näringsämnen,
som av blodet föras till kroppens olika delar,
märkas, utom plasmats äggviteämnen, små
mängder druvsocker samt fett och fettliknande
ämnen. Sockerhalten regleras från en viss del
av det centrala nervsystemet (»sockercentrum»
i förlängda märgen) till en under normala
förhållanden nästan konstant höjd (omkring
0.1 %). Denna reglering sker förnämligast
med tillhjälp av levern, som har förmåga att
i form av glykogen binda och genom dettas
klyvning åter frigöra druvsocker. Av salter
innehåller blodplasmat klorider, karbonat och
små mängder fosfat av natrium, kalium,
kalcium och något magnesium; största mängden
utgöres av koksalt. Salterna ha bl. a. den
betydelsen, att de åstadkomma det för
blodkropparna och vävnadscellerna lämpliga
osmotiska trycket; detta uppgår till samma höjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
