Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betesmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skepling, gröe- och svingelarter, timotej och
hundäxing. I kalkrika trakters lövängar och i
allmänhet där marken håller tillräcklig
fuktighet, kan denna växtlighet lämna ett gott
bete, men merendels hava växterna till följd
av torka och jordens magerhet hopkrympt till
dvärgformer, varjämte träd och buskar
borttaga utrymme och beskugga marken, så att
betet blir ringa och kraftlöst, vanligen
tillräckligt för blott 30—50 svaga betesdagar,
motsvarande 150—200 f.enh. per ha., under
för- och eftersommar.
Strandängar hava vanligen blott en
lågvuxen växtlighet, ss. strandkrypa, havssutt,
sälting, blåsklöver m. fl., men dessa växter
äro saftiga saltväxter, som fort återväxa,
varför ock strandbetena vanligen äro goda.
Även fjällbeten lämna vanligen en
jämn och smaklig fodertillgång. I snårskogen
på fjällens sluttningar lämna högvuxna örter,
ss. fjälltolta, borsttistel, fjällkvann,
fjällmjölkört m.fl., en rik tillgång på begärligt foder, som
å öppna ställen, s. k. ruppelslogar, även
tillgodogöres genom slåtter, varvid även i
färskt tillstånd av kreaturen ratade växter, ss.
älggräs, mjölkört m. fl., komma till godo.
På de egentliga fjällbetena ovan trädgränsen
giva låga, saftiga gräs, ss. fårsvingel, fjällgröe,
fjällkampe, fjälltåtel samt örter, ss. fjällvedel
m. fl. ett gott och uthålligt bete.
Förbättring av b. Den reform av
betning och betesskötsel, som på senaste tid
börjats, går ut på att till skydd mot skada på
skogsåterväxten och för djurens jämnare näring
åtskilja skogs- och betesmarker, och på de
senares planmässiga förbättring samt
anläggning av betesvallar på förut odlad jord,
företrädesvis åkrar, som genom avlägsen belägenhet
äro föga lönande att hålla under plog. Det har
visat sig, att man även på av naturen mager
jord kan åstadkomma betesmarker, som kunna
lämna gott underhåll åt ej blott ung- och
göddjur utan även högmjölkande kor, motsvarande
ända till 2,000—3,000 f.enh. per ha.
Växtlighet, som genom betning ständigt hålles kort,
så att den avdunstande bladytan är mindre
än i ängar, fordrar mindre vatten än dessa,
men vattentillgången inverkar dock starkt på
tillväxten, och en nederbördsmängd av 270—
300 mm. under maj—sept. angives stundom
som villkor för rikt givande beten.
Erfarenheten har dock visat, att vårmusten även vid
ringa nederbörd räcker för betesväxterna under
vår och försommar, så att största vikt ligger
på nederbörd under eftersommar och höst,
och även på trakter med mindre
sommarnederbörd än den angivna ha väl skötta
betesmarker lämnat hög avkastning. Genom
lämplig dikning bör dock sörjas för en jämn
fuktighet; alla sanka ställen böra avdikas, men
då gräsväxtlighetens rötter äro grunda, bör
grundvattnet ej sänkas djupare, än att vattnet
genom jordens kapillära ledning kan uppsugas
till ytan. Täckdiken, där sådana kunna läggas,
böra vara blott 0.6—0.7 m. djupa; öppna diken
böra, för att ej söndertrampas, företrädesvis
göras breda med skålformig profil och
gräsvuxna slänter. — Röjning. Träd och
buskar, vilka upptaga utrymme och genom
beskuggning försämra växtligheten, böra
borttagas. Helst kvarlämnas endast enstaka eller
grupper av träd till skydd för betesdjuren mot
solhetta och regn, företrädesvis på torr och
stenig mark, där gott bete ej kan påräknas.
Buskar uppryckas eller avhuggas nära marken,
och träden rothuggas eller avverkas nära
marken. Trädslag, som skjuta mycket rotskott,
ss. asp, ringbarkas 2—3 år före fällningen, så
att rötterna utsugas på näring och trädet
därigenom dödas. Uppkommande skott avslås
årligen tätt vid marken, tills de skottalstrande
rötterna dödats. Stenar, tuvor, ljung, bärris
och andra till foder värdelösa växter avlägsnas
genom häckning, och det brännbara brännes
eller lägges i kompost. Kalkning är ett
kraftigt medel att utrota dessa sämre växter
och höja jordens fruktbarhet.
I övrigt lämnas den naturliga växtligheten
orörd, där denna, som vanligt är, innehåller
goda arter, om än i förkrympta dvärgformer.
Under gynnsamma omständigheter utväxa
dessa och nå en kraftig utveckling. Denna
beror i hög grad av näringstillgången, och
därför är en riklig grundgödsling med
kompost samt thomasfosfat eller benmjöl,
motsvarande minst 50 kg. fosforsyra per ha.
samt, särdeles på mull- och sandjord, även
kalisalt motsvarande minst nämnda mängd,
kali, önskvärd. Aska, som vunnits vid
bränning av ris och bråte, sprides noga och bidrager
till jordens gödsling. I luckor efter röjningen
uppluckras jorden och insås tidigt på våren
med frö, som myllas med kratta, varefter
jorden tilltrampas eller vältas. Av egentliga
betesväxter, som sprida sig genom skott och
utlöpare, finnes frö blott av vitklöver i
fröhandeln, men jämte denna insås vanliga billiga
gräsfröslag. Den av dessa uppkomna
växtligheten ersättes sedan småningom av från
omgivningarna inträngande vilda, goda
betesväxter (se Betesväxt).
Omläggning av betesvall. Där
det gamla växtbeståndet icke innehåller så
mycket plantor av goda betesväxter, att
förhoppning finnes, att de skola utväxa till
fullgott betesbestånd, likasom där förut öppen jord
skall igenläggas till bete, beredes jorden väl
genom riklig gödsling samt ogräsets eller andra
värdelösa växters urtotande och insås med
lämpliga växter, helst utan skyddsäd. Som
fullt lämpliga betesväxter kunna visserligen
blott sådana arter anses, som föröka sig genom
skott och utlöpare, då ju betningen hindrar
växternas förökande genom frösättning, men
även i detta fall väljer man av ekonomiska
skäl sådana arter, varav frö finnes tillgängligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
