Lantmannens uppslagsbok / 99 (1923) Author: Herman Juhlin-Dannfelt Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berberis - Beredningshuggning - Bergamott - Bergand - Bergart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

varför de också föga verkade. I Danmark, där
B. allmänt odlades, bland annat som häckar
i ägogränserna, hade den 1869 utfärdade
B.-lagen fallit i glömska, men då svåra härjningar
av svartrost alltjämt förekommo, utfärdades
år 1903 en ny, sträng lag, enligt vilken B. ej
skulle få förekomma annat än i botaniska
trädgårdar. Sedan dess har svartrosten allt
mer avtagit i Danmark och har numera där
förlorat all ekonomisk betydelse. I Sverige
finnes en B.-lag av ²⁰/₆ 1918, som föreskriver,
att i de län, där den på framställning av
landsting eller hushållningssällskap förklarats
gällande, skall busken utrotas, där den
förekommer inom 200 m. avstånd från åker.                E. H—g.

Berberis.

I trädgårdar odlas av detta släkte
dels en rödbladig sort av den vanliga arten,
blodberberis, B. vulgaris L. var.
atropurpurea, dels den nordamerikanska
B. (Mahonia) aquifolia Pursh. Den förra är genom
sin mörkröda färg en mycket dekorativ buske,
härdig ända i övre Norrland, men är
rostförande likasom huvudarten, och därför gäller
samma hinder för dess odling som för
huvudartens. Den senare är lågvuxen, har glänsande,
taggiga blad, liknande järnekens, varför den
ock ofta men orätt benämnes järnek, samt
klasar av gula blommor och blå frukter. Den
övervintrar ännu i mellersta Sverige med gröna
blad, varav dock vanligen den del, som når
över snön, bortfryser. Frukterna av båda
arterna äro användbara till saft och gelé. Båda
förökas lätt med frö satt på hösten och med
rotskott.

Beredningshuggning kallas den
skogsavverkningsform, varigenom borttages sådana
äldre träd, som dels skulle taga avsevärd skada,
därest de lämnades att längre kvarstå, dels
stå insprängda i yngre bestånd och därigenom
göra skada å dessa genom överskärmning.
B. utföres framför allt i sådana äldre bestånd,
som ej hinna föryngringshuggas under de
närmaste åren, och där det gäller att således,
innan dess tillvarataga skadad skog. B. av
överståndare i ungskogar är av stor betydelse
för dessas utveckling och hör till de viktigaste
skogsvårdsåtgärderna. Vid avverkningen
iakttages emellertid stor försiktighet, så att
ungskogarna ej i onödan ramponeras genom
fällningen av yviga och greniga överståndare.
Sistnämnda slag av b. kan även utföras i samband
med vanlig rationell gallring av bestånden.
(Se Beståndsvård.)                G. Sch.

Bergamott. Se Päron.

Bergand. Se Dykand.

Bergart, bergbildande sten, bestående av
en eller flera stenarter. Berggrunden i Sverige
består huvudsakligen av följande bergarter:

I. Urbergsarter, vilka bestå av
kristalliniska stenarter och som utgöra dels
oskiktade, dels till kristalliniskt gry ombildade
lagrade bergarter.

Granit och gnejs, tillsammans
vanligen kallade gråsten, bestå typiskt av
en blandning av kvarts, fältspat och glimmer,
varjämte stundom ingå mindre mängder av
andra stenarter. Som granit betecknas
bergarten, om den är massformig (oskiktad), som
gnejs, om den är skiktad. Efter kornighetens
grovlek särskiljas vissa strukturformer, ss,
leptit, en finkornig och hälleflinta,
en tät gneis samt porfyr, en granit med
större kristaller utskilda i en tät grundmassa.
Med syenitgranit betecknas en granit,
vari glimmern ersatts av hornblände.
Kvartsit består av huvudsakligen kvarts,
glimmerskiffer av kvarts och glimmer; dessa
båda bergarter finnas huvudsakligen i landets
fjälltrakter. Till följd av sin halt av kvarts
innehålla nu nämnda bergarter övervägande
kiselsyra och betecknas därför som sura.

Grönstensbergarter, vilka jämte
fältspat innehålla huvudsakligen pyroxen och
amfibol och därav få grönaktig, vanligen mörk
färg. Av dessa äro de vanligaste diabas,
bestående av labrador och augit samt diorit
av oligoklas och hornblände, till följd av sin
mörka färg ofta kallad svart granit.
Täljsten, som består av övervägande talk,
har fått sitt namn därav, att den kan bearbetas,
med skärande verktyg.

Urlerskiffer, en finkornig, skiffrig,
grå b.; kan lätt klyvas i tunna skivor.

Urkalksten, kornig l.
kristallinisk kalksten, består av kristallinisk
kalkspat. De finkristalliniska kalkstenar, som
kunna poleras, betecknas som marmor. En
inblandning av magnesiumkarbonat medför
beteckningen dolomitisk kalksten.

Järnmalm förekommer som
magnetisk järnmalm eller svartmalm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>