Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antiseptiska medel - Antracit - Anträd - Anämi - Apamea - Apatit - Apel, äppelträd - Apelkastad - Apelmärgmal - Aphis - Aphitoxin - Apion - Apis - Apium - Apogami
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig till känna genom bildning av fradga i den
från såret avflytande vätskan, har också till
följd en grundlig mekanisk rengöring av såret,
genom vilken avstötta vävnadsdelar jämte
bakterier avlägsnas. På grund av
vätesuperoxidens hastiga sönderfall är dess antiseptiska
verkan dock raskt övergående. Då den i såret
ej kvarlämnar annat än en del vid dess
sönderdelning bildat vatten, har den använd i
lämplig utspädning — 0,5 à 1 % — en ganska
obetydligt retande inverkan. »Burows
lösning» är en annan mycket använd
antiseptisk vätska. (Se Aluminium). — Lapis,
silvernitrat (AgNO3), användes i fast form,
»lapispenna», eller i stark lösning som
frätmedel för svårläkta och med riklig
svallköttbildning läknande sår. — Som sårpulver till
ersättning för jodoform nyttjas ofta
xeroform (tribromfenolvismut), som ej har
jodoformens obehagliga lukt. — För
desinfektionsändamål, och i viss utsträckning även
som egentligt antiseptikum, användes
formalin (formaldehyd, HCHO), en gas av
stickande lukt, som saluföres i c:a 35 %-ig
vattenlösning (»formol»), och preparat av
detsamma (lysoform), formalinsåpa, en
gulaktig, skummande, för känseln hal vätska,
använd som sårmedel o. dyl. i
utspädningen 1 matsked på 1 l. vatten. Ett billigt och
effektivt desinfektionsmedel är vanlig släckt
kalk (kalciumhydrat, CaO2H2) utrörd med
vatten till kalkmjölk. Som kalkliniment, en
blandning av lika delar (klart) kalkvatten och
linolja, har den användning till
genomdränkande av förband på brännskador. —
»Svavelrökning», d. v. s. bränning av svavel, varvid
svaveldioxidgas eller svavelsyrlighet,
SO2, utvecklas, var förr en mycket begagnad
desinfektionsmetod, men är nu frångången
som mindre effektiv och förenad med stora
obehag; däremot användes den fortfarande
som verksam mot jäst- och mögelsvampar
inom t. ex. vinindustrien. — Till desinfektion av
tarmkanalen vid smittsamma sjukdomar,
vilkas smittämne upptages genom tarmen, eller
vid vissa andra fall av abnorm
bakterievegetation därstädes användes, framförallt för
svin, kalomel (kvicksilverklorur, Hg2Cl2),
ett vitt, luktlöst, i vatten olösligt pulver.
Kalomel är ett kraftigt avföringsmedel och anses
huvudsakligen på denna grund, möjligen också
därigenom att det i tarmen skulle i någon mån
övergå i lösliga kvicksilverföreningar, utöva sin
desinficerande verkan. — Att medels
antiseptika döda eller motarbeta i kroppsvätskorna
eller organen förekommande
sjukdomsalstrande mikroorganismer låter sig till följd av de
antiseptiska medlens giftighet för organismen
i de flesta fall icke göra. Några undantagsfall
finnas dock. Sålunda är det välbekant, att de
blodparasiter, som alstra människans malaria
(»frossa»), kunna bekämpas med kinin. Detta
medel har också varit använt, ehuru med
mindre framgång, mot de mikroorganismer,
som orsaka nötkreaturens blodstallning; nu
har man emellertid för detta ändamål
övergått till insprutningar i blodet av en del för
dessa blodparasiter starkt giftiga, men för
djurorganismen ofarliga färgämnen, främst
»trypanblått» — efter vad
erfarenheten hittills visat med ganska gott resultat.
Salicylsyra (ortooxibenzoesyra) och en
hel del salicylsyrepreparater hava en specifik
verkan mot ledgångsreumatism hos
människor och även hos djur, en sjukdom, som
säkerligen har till orsak smittämnen, vilka man dock
ännu icke känner närmare. Vissa organiska
arsenikföreningar, i främsta rummet
»salvarsan», som ursprungligen använts endast
mot människans syfilis, har nu även upptagits
i veterinärmedicinen och visat sig vara av god
verkan som medel (till insprutning i blodet)
mot lungröta hos häst. Det synes ej osannolikt,
att det kommer att få användning även vid
andra smittsamma husdjurssjukdomar. Om
antiseptiska medels användning i livsmedel,
se Konservering. *
Antracit. Se Bränsle. Stenkol.
Anträd. Se Antavla.
Anämi. Se Blodbrist.
Apamea. Se Gräsrotfly.
Apatit. Se Fosfor: Fosfat.
Apel, äppelträd, Pyrus Malus L., är ett
över hela det mellersta och södra Europa och
i Sverige upp till södra Norrland vildväxande,
medelstort-småvuxet träd med yvig krona,
äggrunda-ovala, under håriga blad, rödletta
blommor och runda frukter. Veden är mörk
och mycket hård, varför den är värderad som
virke för blockmakeri och annan smärre
träslöjd. Blommorna sökas mycket av bien.
Apeln värderades förr för vildäpplenas skull
och räknades i de gamla lagarna till de genom
särskilda stadganden skyddade bärande
träden. Om odlade äppelträd, se Äpple.
Apelkastad. Se Färg.
Apelmärgmal, Blastodacna putripennella
Zell, en liten malfjäril, som i augusti lägger
ägg på äppelträdens årsskott; de små 7—8
mm långa, blodröda larverna framkomma
samma höst och gnaga sig genast in under barken,
vanligen strax nedom ett skott. Under
vintern leva de här och gnaga en hålighet
mellan bark och ved. Barken spricker sedan,
varefter ett kräftsår lätt uppkommer. På våren
fortsätta larverna gnaget in i de nya skotten,
som snart därpå vissna. I sådana skott sker
förpuppningen. Vinterskadorna förbises lätt,
och försommarangreppet förväxlas med
angrepp av kärnfruktmögel (Monilia). A. T—n.
Aphis. Se Bladlus.
Aphitoxin. Se Insektdödande medel.
Apion. Se Klöverspetsvivel.
Apis. Se Bi.
Apium. Se Selleri.
Apogami. Se Fortplantning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
