Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undersökningar av Boussingault ansågos hava bevisat, att växterna icke kunde
tillgodogöra luftens fria kväve, vidhöll Georges Ville[1] detta
beträffande baljväxterna, varför han förordade en »rotation sidérale» (växelbruk
med tillgodogörande av luftens kväve) bestående i omväxling mellan
baljväxter och kvävebehövande grödor. Ett dylikt växelbruks förmåga att
fylla grödornas kvävebehov bekräftades av den tyske jordbrukaren Albert
Schultz’ på Lupitz med stor framgång fullföljda odling av lupiner i
omväxling med andra växter med användning av endast fosfat- och kaligödsel.[2]
Den motsats, som sålunda framträdde mellan, som det syntes, fullt
pålitliga undersökningar, förklarades genom av H. Hellriegel och H.
Wilfarth i Bernburg utförda undersökningar, vilka visade, att
baljväxter kunna upptaga luftens fria kväve genom förmedling av
mikroorganismer, som intränga i deras rötter och där framkalla knölar, i vilka de leva
i samliv med värdplantan. Dessa mikroorganismer visades av Marshall
Ward, N. W. Beyerinck m. fl. vara kväveupptagande bakterier.
Redan tidigare hade man tillskrivit mikroorganismer i jorden betydelse
för växternas näringsupptagande. På 1860-talet uttalades[3], att de organiska
ämnenas jäsning i jorden gynnsamt påverkade jordens fruktbarhet, och den
schlesiske jordbrukaren Albert Rosenberg-Lipinsky förordade[4]
jordens ytbearbetning för att gynna jäsningen i jorden som det viktigaste
av jordbearbetningen. Från denna tid ansågs att hålla jorden »gar» som
det jämte gödslingen förnämsta medlet att vidmakthålla hennes fruktbarhet.
Louis Pasteur hade år 1862 visat, att organiska ämnens
förruttnelse under bildning av ammoniak var en av mikrober förorsakad jäsning,
och år 1876—79 visade hans landsmän J. J. Schloesing och A. Muntz,
att så var förhållandet vid förmultningen och salpeterbildningen i
jorden. Genom Hellriegels och Wilfarths ovan nämnda
upptäckt, att baljväxternas kvävebindning beror på mikrobers verksamhet, den
ryske bakteriologen Winogradsky’s omkring 1890 gjorda utredning
om salpeterbakteriers verksamhet i jorden samt P. A. Berthelot’s,
N. W. Beyerincks m. fl. studier av i jorden fritt levande
kvävebindande mikroorganismer (Azotobacter m. fl.) hade den stora betydelse
mikrobiologiska omsättningar hava för växternas näringsupptagande och särskilt
deras upptagande av kväve ådagalagts. Å andra sidan visades också, att
mikroorganismer kunna förstöra de till växtnäring lämpliga kväveföreningarna.
Redan år 1868 iakttog fransmannen J. J. Schloesing sen., att
nitrat reduceras i åkerjord vid hämmat lufttillträde, och år 1882 tillskrevo
hans landsmän Gayon och Dupetit denna reduktion anaëroba
bakteriers verksamhet. På 1890-talet visades genom försök av Burri,
Stutzer, Wagner, Maercker m. fl., att dylika bakterier kunde verka
förstörande på kväveförrådet i jorden och gödseln, och särskilt trodde man
sig finna, att så var fallet i hästgödsel, och att salpeterförstöringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
