Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lantbrukets utveckling i skilda länder - IV. Det rationella jordbrukets period - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade under 1800-talets förra del intet mera uppmärksammat arbete ägnats
jordbrukets nationalekonomi utom den mecklenburgske godsägaren Joh.
Heinr. v. Thünen’s arbete Der isolierte Staaf in Beziehung auf
Landwirthschaft und Nationalœkonomie (1826), vari författaren med stöd av
bokföringsresultaten från sitt eget gods framvisade sammanhanget mellan
jordegendomens läge i förhållande till marknaden och jordbrukets art och
intensitet. Jordbrukets försämrade ekonomiska ställning framkallade nu ett ökat
beaktande av ekonomiska synpunkter vid lantbruket och en rik
jordbruksekonomisk litteratur, vilken dock hade mycket ringa från praktiken hämtad
beviskraft, tills under innevarande århundrade en rationell bokföring och
vetenskaplig bearbetning av dennas resultat lämnade mer pålitligt material
för de ekonomiska frågornas avhandlande.
Önskemålet att hejda »flykten från landet» och bristen på arbetskraft
framkallade också en strävan att underlätta för mindre bemedlade att
förvärva jordegendom och att stödja och höja det mindre jordbruket, som
bedrives utan lejd arbetskraft och även lämnar sin utövare möjlighet att utföra
lejt arbete hos andra. Småbruks bildande och främjande har sålunda i de
flesta länder blivit en starkt framträdande sida av jordpolitiken, och under
inverkan av den under senaste tid rådande demokratiska riktningen har detta
lett till krav på delning, om så behöves genom expropriation, av större
jordbesittningar till smålägenheter för den obesuttna befolkningen. Denna
riktning har särskilt framträtt i de länder, där storgods funnits kvar som
lämningar från feodalväsendet.
Enskildheterna av denna utveckling avhandlas i redogörelser för de olika
länderna, men först må de allmänna dragen av utvecklingen inom vissa
områden betraktas i ett sammanhang.
VÄXTNÄRING. Till skillnad från den tidigare oklara uppfattningen om
oljeaktiga eller feta och saltaktiga beståndsdelar i jorden, hade Albrecht
Thaer (sid. 273) framställt humusteorien, d. v. s. läran, att utom vattnet
lämnade blott humus, d. v. s. multnade djur och växtlämningar, växterna
näring, och att mineraliska ämnen, som verka gödslande, göra det endast
genom att bidraga till upplösningen av humus. Thaers efterföljare
uttryckte också saken så, att humus var bäraren av jordens kraft, vilken
ansågs vara ett obestämbart organiskt ämne. De oorganiska salterna hade
visserligen redan visats vara oumbärliga för växterna (sid. 223) men ansågos
dock verka endast som retmedel och genom att upplösa de organiska
ämnena samt genom sitt inflytande på jordens fysikaliska beskaffenhet.[1]
Humusteoriens ohållbarhet blev dock allt bestämdare ådagalagd. Karl
Sprengel uppvisade såväl växternas behov av de i deras aska förefintliga
mineralämnena som näring, som ock att de organiska ämnena i jorden
ej kunna tjäna till växtnäring, förr än de sönderdelats till oorganiska
föreningar.[2] J. B. Boussingault kom också på grund av beräkningar och
analyser av skördarna på sin gård Bechelbronn till uppfattningen, att
växterna hämta sina askbeståndsdelar ur jorden men de brännbara ur luften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
